, Jag läste i Resumé att en b-kändis i Hollywood får 10 000 dollar för varje positiv tweet om en produkt som spinndoktorerna på ad.ly. Det motsvarar cirka 72 000 kronor. Mest skriver hon om salladerna på en restaurangkedja, som dock inte har kontrakt med den pr-byrå som andra tweets betalas av.

Det här är enligt mig ett exempel på hur hysteriskt det ibland kan bli när man pratar om sociala medier som marknadsföringskanal. Låt oss anta att b-kändisen, som har 2,7 miljoner followers på twitter vilket förklarar hennes attraktion som marknadsföringskanal, även får 72 000 kronor om dagen från restaurangkedjan. Det skulle i så fall innebära 2 160 000 kronor i månaden. Säljer en enda dokusåpa-b-kändis verkligen sallad för dessa belopp åt restaurangkedjan bara för att hon twittrar om dem? Det har pratats mycket om Return On Investment de senaste åren, men när det kommer till sociala medier verkar det snacket vara som bortblåst hos vissa.

Att kändisar gör reklam för varumärken är inget nytt. Men tidigare har företagen varit öppna med att man betalar stjärnorna för att få använda deras varumärken i reklamen för sitt varumärke. Man har också alltsom oftast gjort det med ganska subtila medel. Pepsi till exempel visade tidigare upp Michael Jackson på scen och tryckte in sin logga i hörnet. På ett sätt var det inte stjärnan själv som talade utan ställde bara upp med sin image.

Frågan är hur människor kommer att reagera på dessa köpta åsikter som nu sprids samtidigt som man helst inte vill skylta med att man köpt stjärnans “gillande”. Dessutom i kanaler där vi själva kan sprida våra egna åsikter. Här går åsikterna isär. I Svenska Dagbladet ställer Olle Zachrisson frågan Fungerar twittret i längden? Signaturen Dojan svarar ja p åden frågan på bloggen Newsdesk PR 2.0 i inlägget Ja, köpta åsikter funkar utmärkt på twitter - tyvärr.

Personligen skulle jag inte vara lika benägen att svara ett så tvärsäkert ja. För tillfället kanske, även om jag är tveksam till att ersättningar i storleksordningen som jag nämnde i början av artikeln skulle betala sig ens med 2,7 miljoner followers. Men sociala medier bygger på ärlighet och respekt. Missbrukar du ditt förtroende så kommer folk snart att tappa intresset för det du skriver och kanske till och med sluta följa dig. På ett sätt är det ganska ironiskt att man i nya medium som bygger på ärlighet för att fungera i nämnda och liknande fall är mindre ärliga än man ofta var i traditionella medier.

Det tråkiga med sådant här agerande från företagens sida är att det urholkar förtroendet för alla företag i sociala medier. Även bloggare och twittrare drabbas. För hur ska jag kunna lita på att det jag läser verkligen är en åsikt som kommer från hjärtat och inte plånboken hos den som skriver?

En av de stora styrkorna i internet är massans kraft. Vi kan med hjälp av till exempel omröstningar och betygssättningar få en indikation kring hur en viss produkt är kvalitetsmässigt. En annan är att vi lättare kan fråga efter åsikter bland fler människor som vi känner och litar på. Men eftersom detta är så ungt än har vi inte har lärt oss nackdelarna än.

En nackdel är att vi inte alltid kan skilja på massans, våra förtrodda och andras enskildas åsikter. För när vi pratar andras enskildas åsikter, och då menar jag sådana vi inte känner som till exempel kändisar av olika rang, så kan vi i inte veta var de åsikterna kommer ifrån. Det kanske är äkta kärlek till det de skriver om, men det kan också handla om äkta girighet.

Jag tror inte att det är hållbart att köpa kändisars åsikter. Ju mer vi vänjer oss vi den nya kulturen desto mer kommer vi att få in i våra ryggmärgar vilka källor vi kan lita på och vilka vi inte kan lita på. Det ligger i retorikens natur att vi måste känna tillit till våra källor för att bli övertygade. Så mitt tips är att vi snart åter kommer få se mer ärlig sponsring av kändisarna i framtiden. I alla fall från de seriösa och framgångsrika företags sida. Och den tror jag fortfarande kan fungera, för då tummar man inte på publikens tillit utan spelar med öppna kort.

Men nu vill jag veta din åsikt! Det är tydligen en fråga som delar tyckarna i två läger. Kommer köpta åsikter i sociala medier vara något som vi kommer se mer av, eller kommer företagen få se strategin misslyckas? Låt debatten leva, kommentera i kommentarsfälten!

Ett uttryck som jag bara älskar är clownvertising. Jag tror att uttrycket är Walter Naeslunds skapelse och han har skrivit om begreppet i sitt blogginlägg Beware of the clownvertising virus.

Vad innebär då clownvertising? Som jag tolkar Walter Naeslunds förklaring är det när man använder humor som själva strategin i sin marknadsföring. Det vill säga man hittar på något roligt och bygger hela kampanjen på det. Enligt mig ställer detta ofta till det i reklam av två anledningar:

Reklamen blir rolig, men saknar relevans för produkten

eller ännu värre

Reklamen har relevans för produkten, men är inte rolig

Punkterna talar ganska bra för sig själva, men jag tänkte ändå gräva lite djupare i varför det leder till ineffektiv kommunikation. Och jag tänkte göra det från min egen hemmaplan, det vill säga retoriken, och fokusera på talmodellens första steg, talets inledning. Enligt den har talets inledning tre syften; den ska göra lyssnaren uppmärksam, välvilligt inställd till talaren och mottaglig för talarens budskap. Hur kan detta kopplas till punkterna ovan? Låt oss titta närmare på det.

Reklamen är rolig men saknar relevans för produkten

Den här typen av reklam uppfyller de två första av retorikens tre syften med talets inledning, att göra lyssnaren uppmärksam och välvilligt inställd till talaren. Det finns få saker som är så avväpnande som om du lyckas locka din publik till skratt. Men punkt tre, att göra publiken mottaglig för budskapet, faller ofta platt. Det beror nästan alltid på att skämtet saknar eller har en mycket otydlig koppling till produkten.

När kopplingen saknas blir det svårt att göra en logisk övergång till en fungerande argumentation, vilket leder till att många helt enkelt struntar i att argumentera överhuvudtaget. Resultatet blir ett skämt med en fastklistrad företagslogga på. Du sprider kanske glädje, vilket förvisso är en god gärning. Men publiken har ingen aning om varför den ska köpa dina produkter. För att du bjöd dem på ett skratt? Det kan de få av sina vänner också, utan att behöva betala för det.

Reklamen har relevans för produkten men är inte rolig

Det är svårt att vara rolig. Mycket reklam försöker vara rolig men är det inte. Bygger man reklamen på humor utan att lyckas vara rolig kan man visserligen ofta göra övergången från inledning till argumentation logisk. Men det är inte speciellt värdefullt eftersom denna typ av reklam tappar lyssnaren ännu tidigare än irrelevant men rolig reklam. Den gör det för att den varken fångar lyssnarens uppmärksamhet eller gör lyssnaren välvilligt inställd till dig som talare. Enbart en logisk övergång fångar ingen lyssnare. Ofta faller humorn platt för att företaget är för navelskådande, vill säga för mycket eller saknar den självdistans som humor byggd på dig själv och dina produkter kräver.

För att lyckas med rolig reklam som dessutom fyller sitt syfte krävs alltså att:

Reklamen har relevans för produkten och är rolig

Enkelt i teorin, komplicerat i verkligheten. Här har jag hållit mig till varför reklam som utger sig för att vara rolig ofta misslyckas redan inledningsvis. Det ger en ofullständig bild vilket jag är medveten om. Det finns många andra retoriska grunder som kan förklara varför denna typ av reklam ofta misslyckas. Men av tidsskäl lämnar jag dem därhän för den här gången. Det intressanta tycker jag som retoriker är att det här är extremt grundläggande retorik. Att reklamen, som till sin natur är rakt igenom retorisk, misslyckas med detta så ofta när den vill vara något så retoriskt korrekt som rolig är inget annat än skrämmande.

Vad tycker du? Kommentera i kommentarsfältet, gärna från ditt eget expertisområde ifall du har ett sådant inom marknadsföring, ekonomi, kommunikation eller något annat område som du anser relevant.

Det har pratats mycket om virala kampanjer de senaste åren. En viral kampanj kan enkelt sägas vara en kampanj i ett digitalt nätverk som bygger på word-of-mouth-principen. Ett exempel är då du får ett roligt videoklipp av en vän som du sprider vidare i ditt digitala nätverk via e-post, din statusuppdatering på Facebook eller något annat sätt.

Vissa menar att virala kampanjer är på väg att försvinna medan andra menar att vi bara sett början av den virala kampanjens era. Jag tror på det senare. Internet bygger på vårt naturliga sätt att kommunicera med varandra och vi människor har alltid fört nyheter vidare. Med nyheter menar jag inte bara typiskt redaktionellt innehåll. Nyheter kan här lika gärna betyda skvaller om den närmaste umgängeskretsen, skämt och roliga historier vi inte hört förut och information som vi kan ha reell nytta av i våra liv. Tänk samtalsämnen vid middagsbjudningar så hamnar du ganska nära vad gemene man brukar tycka är intressant.

Många virala fenomen är inte ens tänkta att bli virala från början. Tänk Skogsturken. Någon filmar vännernas freesbegolfrunda, en freesbe flyger in i skogen och ut kommer en rasande invandrarkille och frågar aggressivt vem som kastade. Det är roligt! Självklart skickar folk vidare filmen till sina vänner.

Låter väl enkelt? Men varför misslyckas så många företag då med att få sina filmer, tävlingar, bloggar och andra tänkta virala marknadsaktiviteter att bli just virala? Svaret är enkelt. När du skickar vidare skogsturken och annat gör du det för att roa dina vänner. I gengäld får du socialt kapital.

Företag å andra sidan vill tjäna pengar. Och det är här dilemmat uppstår för många företag:

De vill att deras film (eller vad det nu är som ska gå viralt) och därmed deras budskap ska sprida sig så mycket som möjligt. Men för att folk ska sprida deras film måste den vara antingen genuint rolig - vilket är det absolut största incitamentet för folk att sprida filmer vidare - eller på annat sätt ge avsändaren sociala kapital i hans eller hennes nätverk. Ett “annat sätt” kan till exempel vara att bjuda in till en rolig tävling eller ett erbjudande om att utföra en social verksamhet av något slag tillsammans.

Men om huvudbudskapet uppfattas som “jag gör reklam för Varumärke AB” kommer istället avsändarens sociala kapital att sänkas. Och varför skulle någon hjälpa ett företag på sin egen sociala status bekostnad?

Hur skapar man då en viral kampanj? Viralitet bygger på två saker: konsument 1:s incitament att sprida kampanjen vidare och konsument 2:s incitament att ta emot den och sedan i sin tur sprida den vidare. De bryr sig inte ett skvatt om ifall ditt företag får sälja dina produkter eller inte.

Och det sista är både dåliga och bra nyheter. De dåliga nyheterna är att du inte bara kan be människor att sprida ditt budskap. Du kan i de allra flesta fall inte heller betala dem för det. Deras incitament att sprida ditt budskap bygger på andra faktorer. Du måste erbjuda “spridarna” vinning i form av socialt kapital i deras eget nätverk. De bra nyheterna är att om du ger människor ett tillräckligt bra incitament att sprida ditt budskap så har de inget emot att göra reklam för ditt företag. De kommer inte ens att se det som att de gör reklam för dig.

Smart eller puckat? Var nu inte rädd för att säga din egen mening i kommentarsfältet!

I morgon kommer jag att skriva om något väldigt närliggande och dissikera dagens ämne på ett förhoppningsvis lite mer konkret sätt. Då kommer jag också att ta kommunikationens grundsten retoriken till hjälp för att titta på frågan ur ett mer kommunikationsvetenskapligt perspektiv.

Idag fick jag ett mejl från Barack Obama. Ni vet fredspristagaren. (Var det inget annat han var känd för också?) Hursomhelst, med brevet följde en film. Visst, vi har sett det förut, det liknar både Bob Dylans och Radiotjänsts filmer som kan skräddarsys för mottagaren. Ändå tyckte jag att det här var ett roligt initiativ från marknadsgänget bakom Barack Obama. Extra roliga tycker jag flygplanet och namnet på julkortet är.

Lägg märke till hur man, om man väljer att själv skicka en hälsning till en vän, kan välja mellan flera olika alternativ och inte bara Happy Xmas. Något som också går igenom i filmen där man uteslutande önskar “Happy Holidays”. Något som givetvis hänger ihop med de många kulturer som finns i USA, men som inte alltid visades upp för omvärlden när Bush pratade om Crusades och andra kristna påfund. Och hittar man inget alternativ som passar, till exempel om man är ateist, så finns ett enkelt Happy New Year naturligtvis också med som alternativ.

Snyggt genomfört även om det inte kan ses som unikt.

Se filmen

Det har skrivits miljarder och åter miljarder ord om sociala medier och hur de fungerar. Det har skrivits skräckpropaganda och änglalika hyllningskörer om sociala medier. Det har skrivits analyser om hur det förändrar vårt samhälle och hur det inte förändrar någonting. Men det bästa text jag någonsin har läst om internet och sociala medier (tror jag, om jag inte glömt nån) är Douglas Adams text How to Stop Worrying and Learn to Love the Internet som han skrev för nästan exakt tio år sedan. Långt innan begreppet sociala medier myntats. Så enkelt men ändå så insiktsfullt. Texten känns på många sätt fortfarande mer aktuell än de som jag och tusentals andra sitter och skriver idag.

Douglas Adams förklarar att medierna blir mer och mer lika det som jag har pratat om i termer av en global by. Ingenting har förändrats rent kommunikativt mer än att vi nu kan kommunicera med varandra i medierad form på samma sätt som vi alltid har kunnat kommunicera med varandra, på gator och torg, i affärer och på kyrktrappan (nåja, den är det kanske inte så många på i dagens Sverige). Teknikutvecklingen har inte fört mänsklighetens sätt att kommunicera framåt, den har bara kommit ifatt våra naturliga sätt att kommunicera.

Och det förklarar Douglas Adams bättre än alla webbgurus jag någonsin har hört.

Dessutom förklarar han hur otroligt naturligt det är att stå som ett frågetecken inför det nya om man har upplevt det gamla, men samtidigt hur fullständigt naturligt allt som fanns i världen när vi föddes är för oss. Och därmed har han på ett väldigt konkret sätt förklarat begreppen digitala infödingar och digitala invandrare, fast med sina egna termer.

Ibland kan jag tycka att vi krånglar till vad det handlar om. Och kanske är det inte så konstigt. Adams utgår från enkelheten och essensen i mediernas förändring och hur den förändrar vår mänskliga tillvaro. Men förändringen skapar också problem i vissa områden. Och eftersom ett av dessa områden är hela vårt ekonomiska system, vilket till exempel leder till att företagen måste fundera på om deras huvudsyfte verkligen är att tjäna pengar eller om det är att tjäna människor för att därigenom tjäna sina pengar, så dras naturligtvis volymen på debatten upp. Det finns inget så kontroversiellt som att ifrågasätta det ekonomiska systemet. Säg att gud är homosexuell, att alla raser utom den ariska borde utrotas eller att den globala upphettningen bara är ont förtal av mänskligheten och du kommer ändå aldrig bli lika hatad, om än i det tysta, som om du ställer dig i ett ledningsrum och kritiserar kapitalismens rätt att styra över människor.

Samtidigt är inte företagens ord längre heliga. För tekniken har öppnat massmediernas tryckpressar och tv-studios för oss allihopa. Som Marx sa så ligger makten hos dem som kontrollerar produktionsmedlen och medierna är det kanske starkaste vapnet för att på fredlig väg kunna befästa och ständigt återskapa denna makt. Och på så sätt blir den stora medierevolution som stavas internet till ett hot mot kapitalismen. Företag har inte längre ensamrätt på det medierade ordet. Nej, inte ens på traditionellt dyrt medieinnehåll som ljud och rörlig bild. Det gör att gamla ekonomiska modeller kastas ut och nya byggs upp och de som byggt hela sin verksamhet på det gamla tänket måste antingen tänka om och anpassa sig eller riskera att slås ut. Och det gäller inte bara dem företag som säljer medieinnehåll. Det gäller alla företag. Utan kommunikation hade vi inte kunnat bygga en civilisation. Men under en lång tid var det ett fåtal som hade kontrollen över en mycket viktig del av kommunikationen i samhället, nämligen den medierade.

Douglas Adams skrev sin artikel redan för tio år sedan. Han skrev att det är naturligt för dem som är uppväxta med det interaktiva mediet internet. Precis som samma sätt att kommunicera har varit naturligt för oss i årtusenden, om än inte i medierad form. Och utifrån det perspektivet undrar jag om inte till och med den vassaste företagaren tycker att utvecklingen är ganska okej ändå när han kommer hem och ser sin son leka på vardagsrumsgolvet.

Vad tycker du? Har jag (eller kanske Douglas Adams) missat något? Skriv i kommentarsfälten och låt diskussionen börja!

Jag var inne och läste Facebooks nya kampanjriktlinjer. De hamnade ju i fokus när IKEAs lyckade taggningskampanj visade sig strida mot dessa regler. Nu håller jag på att spåna marknadsförings- och buzzskapande idéer till ett litet enmansföretag och funderade på att ordna en tävling där deltagarna bland annat skulle fråga sina Facebookvänner om hjälp. Därför gick jag in och läste Facebooks kampanjriktlinjer och upptäckte att det i dem står att inga tävlingar alls får hållas riktade mot invånare i bland annat Sverige. Följande är klippt direkt från dokumentet:

You may not publicize or administer a promotion on Facebook if:

…

2.3 The promotion, if a sweepstakes, is open to individuals residing in Belgium, Norway, Sweden, or India;

Häromdagen sparkades Villalivs chefredaktör Ingrid Carlqvist för att hon bloggat om feminismens baksidor. Bland annat har hon ifrågasatt orättvisorna som män ofta ställs inför i vårdnadstvister. Detta upprörde en av tidningens annonsörer, Ballingslöv, så till den milda grad att man sa upp sina annonser i Villaliv, vilket fick till följd att Villaliv valde att sparka Ingrid Carlqvist. Händelsen kan man bland annat läsa om i Resumé. Den har även väckt heta känslor i bloggosfären där till exempel Pär Ström skriver följande.

Det finns en hel del intressanta frågor att ta ställning till här i samband med den mediala utvecklingen. Som till exempel frågan kring våra privata åsikter vs varumärket vi arbetar för. Är det inte förenligt med Villalivs varumärke att tycka att män behandlas orättvist i vårdnadstvister och andra könsrelaterade sammanhang? Och vad händer om Ingrid Carlqvist får stöd från andra annonsörer och de börjar dra in sina annonser på grund av Villalivs behandling av sin chefredaktör? Förväntas vi vara åsiktsfria maskiner även på vår fritid? Och hur kommer detta påverka olika rekryteringsprocesser? Kommer vi i framtiden få frågor som “har du några politiskt omdebatterade åsikter?”

Jag har själv varit i samma sits som Ingrid Carlqvist. Jag har nämligen också blivit sparkad för att ha bloggat. För att du inte ska tro att jag är bitter ska jag innan jag berättar min historia poängtera att det är jag inte. Det som följer här nedan fick mig att inse att för mig som har ambitionen att arbeta med modern kommunikation så var inte företagets policy förenlig med mina intressen.

Jag arbetade som konsulterande webbredaktör på en av Sveriges storbanker och fick erbjudande att gästblogga på handelshögskolans professor Micael Dahléns blogg nextopia. (Eftersom syftet inte är att hämnas väljer jag att inte skriva ut namnet på banken.) Samma dag som första inlägget postades blev jag inkallad till marknadschefen och fick veta att jag inte var önskvärd på företaget längre. Man ansåg att jag brutit mot företagets policy. I den fanns regler som sa att ingen som inte hade fått tillstånd av banken fick uttala sig i media. Att jag inte uttalade mig om jobbet i sig med ett enda ord hade ingen betydelse. En försvårande omständighet var att det i en biografi/resumé under två timmar ungefär stod att jag jobbade som konsult på banken, men jag fick samtidigt veta att det inte hade varit acceptabelt även om detta inte hade framgått.

När detta uppdagades fick jag veta att en tjej, som var anställd på företaget, hade blivit varnad för att hon uttalat sig i tv i rollen som representant för sin bostadsrättsförening. Inte heller i det fallet hade det hon sa någon koppling till jobbet på företaget. Den främsta orsaken till att hon varnades och jag sparkades var nog våra olika anställningsformer. Det hade förmodligen inte varit förenligt med svensk arbetslagstiftning att sparka någon av oss.

Kan dessutom tillägga att företaget i fråga verkade väldigt rädda för det stora monstret Sociala medier. Något som är ganska naturligt när man ställs inför något man inte förstår.

Vad lär oss då min, min kollegas och Ingrid Carlqvists historier oss? För det första att våra privata och professionella roller håller på att smälta samman. Titta bara på fallet Ingrid Carlqvist. Hon blir sparkad för att hon tror på något privat och är beredd att kämpa för det. Vad kommer härnäst? Vem blir först att sparkas för att han eller hon bloggar negativt om det parti chefen röstar på? Sådana frågor är stora och svåra.

För det andra måste företag inse att deras anställda kommer att göra sina röster, och därmed sina åsikter, hörda offentligt. En företagspolicy måste anpassas till det och låta människor vara människor om man vill att personalen ska trivas. Därmed inte sagt att man som anställd ska ha rätt att säga vad som helst om företaget. Men åsiktsstyrning har aldrig fungerat och kommer inte att göra det i de nya medierna heller. Det bästa sättet att styra sin personal är inte att tysta den utan att se till att den trivs och därför talar gott om företaget. I de fall de talar om företaget, vilket inte var fallet i något av ovanstående exempel.

Här är inläggen på nextopia som fick mig sparkad

Har du också hamnat i gråzonen för företagets policy när du använt sociala medier? Dela gärna med dig i kommentatorsfältet!

Det finns flera anledningar till att jag skriver på den här bloggen. En av dessa är att kunna referera till den i olika jobbansökningar eller, om jag har riktig tur, bli hittad av något företag som behöver anställa. Ett annat intressant alternativ är att komma i kontakt med företag som behöver frilanshjälp inom digital kommunikation och/eller sociala medier.

Och det ligger lite i tiden att blogga och nätverka sig till sitt nya jobb. Inte så konstigt kanske när tekniken kommit tillräckligt långt samtidigt som arbetsmarknaden ser inte så där överdrivet ljus ut. Jag har till exempel sprungit på en mängd olika förutsättningslösa intervjuer hos företag som är intresserade av min bakgrund men inte kan anställa just nu. I en sådan situation är det knepigt att hitta jobben på traditionell väg.

Men tanken är inte att klaga utan att lyfta fram möjligheterna med sociala medier. Och det är inte bara jag som provar alternativa vägar i sociala medier. Det finns fler som bloggar och nätverkar sig till sitt nya jobb. Ett av flera exempel på det är Rebecka Beiersdorfs blogg toppenjobbet.nu. Andra bloggare som bloggat om att leta efter arbete är till exempel den uppmärksammade Ge grabben ett jobb.

Jag tipsar om bloggarna därför att de fokuserar mer på själva jobbsökandet än vad jag fokuserar på här. (Något som delvis beror på mina andra syften med bloggen.) Flera bloggare som bloggat om sin situation har uppmärksammats i andra medier och på så sätt fått upp ögonen på företag som söker bloggarnas kompetens. Smart!

Själv har jag funderat på hur man kan använda sociala medier på fler sätt i arbetssökandet. Något som ofta dessutom är väldigt roligt att hålla på med! Bland annat tog jag i veckan som gick fram en reklamfilm för mig själv och resultatet kan betraktas här:

Jag behöver väl knappast tillägga att om ditt företag behöver någon med min kompetens, som anställd eller som frilans, är det bara att höra av er!

För inte alls längesen skrev jag om Marabous kampanj rädda julen. När jag nyss skulle gå in och titta på kampanjsajten upptäckte jag att räddajulen.nu, adressen som man gör reklam för, går hit.

Vaket av Jon Lindholm, mindre vaket av Marabou och de inblandade i kampanjen. Man har helt enkelt missat att man numera kan registrera även svenska tecken i domännamn. Det ledde till en rolig anekdot att berätta för barnbarnen. Eller, kanske inte för barnbarnen, men i alla fall för sina digital kommunikationnördpolare.

Finns det några unika idéer? Och kan idéer stjälas? Frågor som tillhör copyrighttidsåldern och kanske är mer aktuella än någonsin i och med att digital teknik gör det billigt att både hitta andras idéer och modifiera dem.

Två yrkesgrupper som ofta anklagas för att stjäla andras idéer är konstnärer, inte minst musiker, och marknadskommunikatörer av olika slag.

Innan vi fick olika copyrightlagar var det här en ickefråga. Att idéer spreds främjade mänskligheten och därmed också den som kommit på idén. Utan spridandet av idéer är det till exempel mycket möjligt att vi än idag inte hade bemästrat elden eller kunnat dra fördel av hjulets fantastiska egenskaper.

Är då copyrighten av ondo? Nej, inte nödvändigtvis. Den kan till exempel hjälpa uppfinnare att finansiera sin forskning och ge dem “lön” i form av intäkter. (För den som intresserar sig för copyrightfrågor och deras berättigande i det moderna samhället rekommenderas kraftfullt Lawrence Lessigs bok Remix som vidare läsning.)

Problemet är att vi är så fast i copyrighttänkandet att vi anser att användandet av närliggande idéer, eller samma idéer använda i ett nytt sammanhang, är stöld av den ursprungliga idén. Kanske inte så att det alltid håller för en fällande dom i en rättegång (tack och lov), men väl för att vi ska döma ut idén som en stöld.

Kristin Djerf skriver i artikeln Är det rätt att stjäla? om reklamen och menar att reklamare alltid har lånat av andras idéer. Men idag, menar hon, går det inte att komma undan med det eftersom någon annan alltid har sett ursprungsidén på Youtube.

Samtidigt är ett av exemplen i Djerfs artikel den så kallade Pianotrappan som Volkswagen använt sig av. Filmen är den mest spridda viralfilmen i världen enligt en artikel i Dagens Media (även den skriven av Kristin Djerf).

Ur en retorisk synvinkel

Ser man på frågan ur en retorisk synvinkel, vilket jag med min bakgrund självklart gärna gör, så handlar det inte om ifall en kommunikationsidé är en stöld eller inte. Enligt en av retorikens “grundlagar” är ett bra tals uppgift bland annat att “lära mottagaren något nytt”. Alltså handlar det inte om ifall idén har använts tidigare utan om mottagaren har sett den snarlika idén tidigare eller inte.

Givetvis tar man som kommunikatör en risk om man lånar någon annans idé. Men inte genom den omoraliska handling som andra eventuellt kan uppleva att man gör sig skyldig till. Den kommunikativa risken ligger snarare i att många i målgruppen redan kan ha tagit del av den ursprungliga idén och därför upplever den som “gjord”. I så fall kommer mottagarna inte heller att uppleva att kommunikationen lever upp till sitt kall att leverera något nytt eller “lära” mottagarna något.

Samtidigt är det idag näst intill omöjligt att faktiskt komma på en fullständigt unik idé. Vårt samhälle är byggt på idéer som ger upphov till nya idéer som ger upphov till nya idéer. Vi staplar dem på varandra, utvecklar dem och förfinar dem. Det var så vi kom på att vi kunde använda elden för att laga mat över och sedan, många förfiningar senare, uppfann elspisen och varmluftsugnen.

I slutändan så är en bra idé är en idé som gör sitt jobb. En dålig idé är en idé som inte gör sitt jobb. Stulen eller ej. Punkt.