Idag var jag i bokaffären (den fysiska) och inhandlade två böcker. Wikinomics, som verkar handla om användardeltagande ur främst ett ekonomiskt perspektiv (kanske något för åklagarna i Pirate bay-rättegången, för att inte tala om film- och skivbolagen!) och Next now, om kommande, och kanske även pågående, trender i samhället. Dessutom var jag inne i bokhandeln (den virtuella) och köpt The information society av Robert Hassan. Om de förtjänar äran dyker de snart upp på boktipssidan med isbn-nummer och hela kittet.

Dessutom passade jag på att införskaffa Anthony Giddens Modernitetens följder. Dels för att det var en mycket intressant bok, men också för att jag funderar på att bygga en del av min teoridel i den pågående c-uppsatsen kring några av hans teorier, framförallt expertsystem. Det förra exemplaret tillhör egentligen Södertälje stadsbibliotek.

Medan jag skrev mitt boktips nedan kom jag att tänka på Chris Andersons bok The long tail, som visserligen knappast är någon nyhet för den insatte. Boken har på kort tid närmast fått status som en klassiker i vilken Anderson beskrivit en ny ekonomisk modell. Jag tänkte här väldigt kort försöka förklara vad teorin går ut på.

Men innan jag förklarar vad The long tail är så måste vi titta lite på hur traditionell ekonomi fungerar.

En butiksinnehavare, säg en musikhandlare, har vissa omkostnader som måste täckas. En av de största kostnaderna är lokalhyran. Omkostnaderna ska täckas med hjälp av inkomsterna från försäljningen. Här brukar man tala om en 80-20-modell, det vill säga 80 % av inkomsterna kommer från 20 % av produkterna på marknaden. I skivaffären ger den populäraste skivan givetvis störst inkomster, den näst populäraste näst mest och så vidare. Ganska snabbt når man en punkt där produkterna inte längre är vinstgivande. En skiva som inte säljer tar upp hyllplats och med för många såna skivor kommer affären helt enkelt inte att kunna gå runt. Så vid denna punkt (som är beroende bland annat av affärens storlek och omkostnader) kapar försäljaren sina inköp. Därför måste artister och skivbolag av ren överlevnadslogik försöka slå sig in på hitlistor, bli spelade frekvent på radio etcetera. Som nog alla känner till innebär det att man skriver musik som tilltalar en stor massa. Om det sedan är ett medvetet eller omedvetet val låter jag vara osagt.

The long tail, eller svenskans den långa svansen, bygger på att tack vare internet och andra digitala teknologier kostar det mindre och mindre att erbjuda en stor mängd varor, tjänster eller produkter. För att erbjuda en viss mp3-låt är ungefär tre megabyte ledigt lagringsutrymme allt som behövs, vilket med ekonomiska mått mätt är i princip lika med 0 öre i kostnad. Vi tar ett exempel för att konkretisera:

På CDON kan kunder köpa och ladda ner musik, vilket gör att CDON i princip inte har några kostnader alls för ”hyllplats”. Därför kan de erbjuda de populäraste låtarna, men även mindre populära låtar. Det finns i princip inte någon begränsning för hur många låtar de kan erbjuda.

Säg nu att en låt säljer i fem kopior varje månad. För en skivaffär skulle det förmodligen inte vara tillräckligt för att gå med vinst på låten. Men för CDON innebär varje nedladdning en vinst. Alla dessa produkter som det traditionellt sätt innebar ekonomiskt självmord att erbjuda är plötsligt en potentiell inkomstkälla. Även om dessa inte säljer i samma utsträckning som Britney Spears senaste så ger varje köp en vinst för företaget och i slutändan blir detta ofantliga summor pengar på låtar som tidigare inte gick att sälja med vinst.

Det här ger dock inte bara ekonomiska effekter. Det ger också ett större utbud och när vi får ett större utbud kan fler hitta det som faller just den personen i smaken. Vi ser alltså tydliga tecken på en digital kultur som fragmentering (vi kan välja från ett större utbud) och individualisering (vi kan lättare hitta musik som bättre speglar vår identitet). Det här innebär att vi inte heller blir lika beroende av vilka låtar som är hits, vilket ger väldigt stora effekter på vår konsumtion av musik.

Givetvis ställer det här samtidigt större krav på konsumenten att själv leta upp den musik vi gillar. Kanske kommer vi därför även i framtiden att ha ett visst mått av mainstreammusik. Alla vill inte behöva välja bara för att de kan. Men vi kan nog räkna med att megastjärnorna kommer vara färre i framtiden och att vi kommer höra mer talas om en massa obskyra band som vi inte har hört.

Det är dock inte bara inom musikindustrin som den långa svansen finns. Ebay är ett annat exempel på den långa svansen. Tack vare att de som säljer på Ebay själva “lagerhåller” varorna så finns inga kostnader för lagerhållningen. Det är därför du kan hitta saker på Ebay som du nästan inte ens trodde fanns. Det kostar inget eller mycket lite för annonsören att lägga ut annonsen, Ebay har redan plattformen så det kostar inget för dem att ta in en till annons. Ebay kan med andra ord tjäna stora pengar på att erbjuda produkter som i den gamla ekonomin skulle finnas i den långa, förlustskapande svansen.

Google är ett tredje exempel. På deras sökmotortjänst kan man köpa sökord för vilka det sedan kommer upp annonser när någon använder dessa sökord. Tidigare, i till exempel tidningsform där utrymmet är begränsat, skulle det inte gå att sälja mer än ett visst antal annonser. Men tack vare digital teknik kan Google erbjuda ett oändligt antal sökord. Om kunderna betalar per klick på deras annonser kan det ligga ord som bara några få klickar på under en månad och Google tjänar ändå pengar på dessa klick. De orden ligger också i den långa svansen.

Som sagt, Chris Andersons bok är mycket intressant, både ur ett ekonomiskt och kulturellt perspektiv och du som till exempel undrar vad debatten kring fildelning handlar om kan säkert få en och annan funderare av att läsa boken.

Slänger in ett par boktips.

Det första är Micael Dahléns, proffessor vid Handelshögskolan i Stocholm, bok Nextopia som på ett väldigt intressant och samtidigt enkelt sätt beskriver hur vi i dagens samhälle når lycka genom våra förväntningar på något snarare än när vi faktiskt uppnår det vi hade förväntat oss. Då vi uppnått något börjar vi istället titta fram mot nästa erövring, vare sig det gäller materiella ting som lanseringen och väntan på iPoden, eller känslomässiga upplevelser som kärlek.

Är ännu inte riktigt framme vid slutet av boken, men kan starkt rekommendera den.

Den andra boken jag vill tipsa om är Henry Jenkins Convergence culture. Jenkins är professor vid MIT och skriver om det han kallar för convergence culture, vilket på många punkter sammanfaller med det jag kallar för digital kultur. Boken ger en mycket bra introduktion till vad digitala kulturer är och går dessutom in på djupet genom analyser av företeelser som till exempel American Idol, Survivor (Robinson på svenska), Star Wars och fanfiction med Harry Potter som utgångspunkt.

Jenkins har bland annat specialiserat sig på fankulturer, vilket är ett mycket spännande område inom digitala kulturer. Som jag redan har skrivit om ger ju internet och digitala nätverk små intressegrupper stora möjligheter att odla sitt intresse tillsammans med andra.

Om detta har Jenkins skrivit flera böcker. Hans språk är enkelt och ämnena oftast mycket intressanta. Jenkins säger sig själv vara ett fan av många saker som tv-spel, ny teknik, olika tv-serier som Star Trek med mera. Han tillhör en generation forskare som har ifrågasatt den vetenskapliga metoden att alltid observera utifrån. Istället forskar han på områden som han själv har erfarenhet och känslomässiga kopplingar till. Inte helt oproblematiskt med andra ord sett ur ett akademiskt perspektiv, men en metod som mer och mer vinner acceptans.

Jag kommer återkomma med fler boktips som jag kommer att samla på sidan som heter just Boktips.