, Jag läste i Resumé att en b-kändis i Hollywood får 10 000 dollar för varje positiv tweet om en produkt som spinndoktorerna på ad.ly. Det motsvarar cirka 72 000 kronor. Mest skriver hon om salladerna på en restaurangkedja, som dock inte har kontrakt med den pr-byrå som andra tweets betalas av.

Det här är enligt mig ett exempel på hur hysteriskt det ibland kan bli när man pratar om sociala medier som marknadsföringskanal. Låt oss anta att b-kändisen, som har 2,7 miljoner followers på twitter vilket förklarar hennes attraktion som marknadsföringskanal, även får 72 000 kronor om dagen från restaurangkedjan. Det skulle i så fall innebära 2 160 000 kronor i månaden. Säljer en enda dokusåpa-b-kändis verkligen sallad för dessa belopp åt restaurangkedjan bara för att hon twittrar om dem? Det har pratats mycket om Return On Investment de senaste åren, men när det kommer till sociala medier verkar det snacket vara som bortblåst hos vissa.

Att kändisar gör reklam för varumärken är inget nytt. Men tidigare har företagen varit öppna med att man betalar stjärnorna för att få använda deras varumärken i reklamen för sitt varumärke. Man har också alltsom oftast gjort det med ganska subtila medel. Pepsi till exempel visade tidigare upp Michael Jackson på scen och tryckte in sin logga i hörnet. På ett sätt var det inte stjärnan själv som talade utan ställde bara upp med sin image.

Frågan är hur människor kommer att reagera på dessa köpta åsikter som nu sprids samtidigt som man helst inte vill skylta med att man köpt stjärnans “gillande”. Dessutom i kanaler där vi själva kan sprida våra egna åsikter. Här går åsikterna isär. I Svenska Dagbladet ställer Olle Zachrisson frågan Fungerar twittret i längden? Signaturen Dojan svarar ja p åden frågan på bloggen Newsdesk PR 2.0 i inlägget Ja, köpta åsikter funkar utmärkt på twitter - tyvärr.

Personligen skulle jag inte vara lika benägen att svara ett så tvärsäkert ja. För tillfället kanske, även om jag är tveksam till att ersättningar i storleksordningen som jag nämnde i början av artikeln skulle betala sig ens med 2,7 miljoner followers. Men sociala medier bygger på ärlighet och respekt. Missbrukar du ditt förtroende så kommer folk snart att tappa intresset för det du skriver och kanske till och med sluta följa dig. På ett sätt är det ganska ironiskt att man i nya medium som bygger på ärlighet för att fungera i nämnda och liknande fall är mindre ärliga än man ofta var i traditionella medier.

Det tråkiga med sådant här agerande från företagens sida är att det urholkar förtroendet för alla företag i sociala medier. Även bloggare och twittrare drabbas. För hur ska jag kunna lita på att det jag läser verkligen är en åsikt som kommer från hjärtat och inte plånboken hos den som skriver?

En av de stora styrkorna i internet är massans kraft. Vi kan med hjälp av till exempel omröstningar och betygssättningar få en indikation kring hur en viss produkt är kvalitetsmässigt. En annan är att vi lättare kan fråga efter åsikter bland fler människor som vi känner och litar på. Men eftersom detta är så ungt än har vi inte har lärt oss nackdelarna än.

En nackdel är att vi inte alltid kan skilja på massans, våra förtrodda och andras enskildas åsikter. För när vi pratar andras enskildas åsikter, och då menar jag sådana vi inte känner som till exempel kändisar av olika rang, så kan vi i inte veta var de åsikterna kommer ifrån. Det kanske är äkta kärlek till det de skriver om, men det kan också handla om äkta girighet.

Jag tror inte att det är hållbart att köpa kändisars åsikter. Ju mer vi vänjer oss vi den nya kulturen desto mer kommer vi att få in i våra ryggmärgar vilka källor vi kan lita på och vilka vi inte kan lita på. Det ligger i retorikens natur att vi måste känna tillit till våra källor för att bli övertygade. Så mitt tips är att vi snart åter kommer få se mer ärlig sponsring av kändisarna i framtiden. I alla fall från de seriösa och framgångsrika företags sida. Och den tror jag fortfarande kan fungera, för då tummar man inte på publikens tillit utan spelar med öppna kort.

Men nu vill jag veta din åsikt! Det är tydligen en fråga som delar tyckarna i två läger. Kommer köpta åsikter i sociala medier vara något som vi kommer se mer av, eller kommer företagen få se strategin misslyckas? Låt debatten leva, kommentera i kommentarsfälten!

Idag fick jag ett mejl från Barack Obama. Ni vet fredspristagaren. (Var det inget annat han var känd för också?) Hursomhelst, med brevet följde en film. Visst, vi har sett det förut, det liknar både Bob Dylans och Radiotjänsts filmer som kan skräddarsys för mottagaren. Ändå tyckte jag att det här var ett roligt initiativ från marknadsgänget bakom Barack Obama. Extra roliga tycker jag flygplanet och namnet på julkortet är.

Lägg märke till hur man, om man väljer att själv skicka en hälsning till en vän, kan välja mellan flera olika alternativ och inte bara Happy Xmas. Något som också går igenom i filmen där man uteslutande önskar “Happy Holidays”. Något som givetvis hänger ihop med de många kulturer som finns i USA, men som inte alltid visades upp för omvärlden när Bush pratade om Crusades och andra kristna påfund. Och hittar man inget alternativ som passar, till exempel om man är ateist, så finns ett enkelt Happy New Year naturligtvis också med som alternativ.

Snyggt genomfört även om det inte kan ses som unikt.

Se filmen

Det finns flera anledningar till att jag skriver på den här bloggen. En av dessa är att kunna referera till den i olika jobbansökningar eller, om jag har riktig tur, bli hittad av något företag som behöver anställa. Ett annat intressant alternativ är att komma i kontakt med företag som behöver frilanshjälp inom digital kommunikation och/eller sociala medier.

Och det ligger lite i tiden att blogga och nätverka sig till sitt nya jobb. Inte så konstigt kanske när tekniken kommit tillräckligt långt samtidigt som arbetsmarknaden ser inte så där överdrivet ljus ut. Jag har till exempel sprungit på en mängd olika förutsättningslösa intervjuer hos företag som är intresserade av min bakgrund men inte kan anställa just nu. I en sådan situation är det knepigt att hitta jobben på traditionell väg.

Men tanken är inte att klaga utan att lyfta fram möjligheterna med sociala medier. Och det är inte bara jag som provar alternativa vägar i sociala medier. Det finns fler som bloggar och nätverkar sig till sitt nya jobb. Ett av flera exempel på det är Rebecka Beiersdorfs blogg toppenjobbet.nu. Andra bloggare som bloggat om att leta efter arbete är till exempel den uppmärksammade Ge grabben ett jobb.

Jag tipsar om bloggarna därför att de fokuserar mer på själva jobbsökandet än vad jag fokuserar på här. (Något som delvis beror på mina andra syften med bloggen.) Flera bloggare som bloggat om sin situation har uppmärksammats i andra medier och på så sätt fått upp ögonen på företag som söker bloggarnas kompetens. Smart!

Själv har jag funderat på hur man kan använda sociala medier på fler sätt i arbetssökandet. Något som ofta dessutom är väldigt roligt att hålla på med! Bland annat tog jag i veckan som gick fram en reklamfilm för mig själv och resultatet kan betraktas här:

Jag behöver väl knappast tillägga att om ditt företag behöver någon med min kompetens, som anställd eller som frilans, är det bara att höra av er!

I USA hålls snart en omröstning som handlar om ifall alla har rätt till sjukvård eller inte. Det har varit en av Barack Obamas hjärtefrågor och även om vi i Sverige och Europa ofta anser att det är en självklarhet så är det inte en självklarhet i USA. Motståndet mot förslaget har i vissa grupper varit stort.

För att skapa opinion för sjukvårdsreformen anordnade därför Barack Obamas stab en tävling som gick ut på att göra en reklamfilm för att få igenom reformen. Nu har vinnaren utsetts bland över 1 ooo inskickade bidrag. Vinnarbidraget kommer bland annat att visas på nationell tv.

Kampanjen är möjlig tack vare det digitala samhället där tekniken är billig och vem som helst kan göra en reklamfilm.

Vilka är då fördelarna? För det första är det svårt att förbise det enorma engagemang som producerandet av 1 000 reklamfilmer innebär. Det är många människor som engagerar sig redan i det stadiet.

En annan positiv effekt är den spridning som 1 000 filmer har. Tänk dig själv att du har gjort en film för en i ditt tycke god sak som du är stolt över. En inte alltför vågad gissning är att du vill att folk ska se den. Så vad gör du? Tipsar dina vänner i dina digitala nätverk? I så fall är du gissningsvis inte ensam. Alltså har man med en gång minst tusen, förmodligen betydligt fler, nätambassadörer. Då spelar det mindre roll ifall det är den vinnande filmen eller någon av de andra filmerna som sprids.

Man får även ett stort antal filmer med samma budskap på Youtube helt gratis.

Till sist får man andra sidoeffekter, som till exempel möjligheten att utnyttja kampanjsidan till att även samla in pengar till att ha råd med så mycket tv-tid som möjligt.

Ett bra exempel på hur man kan bedriva en kampanj i sociala medier!

Ibland (eller ganska ofta för att vara ärlig) använder jag bloggen till att vrida och vända på mina egna funderingar. Det här är ett sådant inlägg och jag är inte säker på om jag har rätt eller inte. Kanske är jag helt ute och cyklar och tankebanorna är långt ifrån färdiga. Så skulle mina tankar väcka några tankar hos dig är jag väldigt tacksam om du delar med dig i kommentarsfältet till detta inlägg. Med det sagt kastar vi oss in i dagens inlägg!

En av mina grundtankar kring modern marknadsföring är att ge konsumenten något av värde redan i reklamen/den initiala kommunikationen. Det räcker inte längre att bara erbjuda en produkt i utbyte mot pengar. Något som egentligen går emot teorin om nonzero sum games. (Svåröversatt term. Ickenollsummespel?)

Vinn-vinn eller vinn-förlora

Teorin om nonzero games går ut på att våra interaktioner med andra antingen kan vara ett vinn-vinn-spel eller ett vinn-förlora-spel. De flesta idrottsgrenarna hör till vinn-förlora-spelen. Om det ena laget gör poäng är det positivt för dem men negativt för det andra laget. Räknar man ihop målgörarnas plus med motståndarnas minus blir summan noll. Å andra sidan, om en spelare i det ena laget fintar bort en motståndare och spelar bollen till sin medspelare som gör mål är det ett vinn-vinn-spel för de båda spelarna eftersom de tillhör samma lag. Summan av deras båda plus blir inte noll, därför är det inget nollsummespel.

Teorin återfinns i många områden i livet, inte bara i sportsammanhang. Ett par som blir kära i varandra ingår i ett vinn-vinn-spel eftersom de får varandra, men om den ena parten efter ett tag träffar någon ny blir det ett vinn-förlora-spel eftersom en tycker att hon eller han har hittat någon bättre medan den andra förlorar sin kärlek. Biologer hävdar att dessa spel är viktiga för vår utveckling av till exempel medkänsla för andra, något som bland annat Robert Wright har föreläst om.

Ett annat område där dessa spel spelar en stor roll är i relationen mellan konsument och företag. Rent logiskt kan man tycka att det borde vara ett nollsummespel när ett företag och en konsument båda är överens om en summa för produkten. Men så är långt ifrån alltid fallet. Jag kan komma på två anledningar till detta. Alienering och konkurrens.

Alienering

Alienering är ett begrepp som grundades av Karl Marx. Innan industrialiseringen tillverkade vi merparten av våra ägodelar själva, annat köpte vi i syfte att till exempel kunna odla vår egen mat. Det här ledde till ett nära förhållande till våra ägodelar.

Sedan kom industrialiseringen. Vår profession och vår fritid blev tydligare separerade från varandra. I fabriker började vi tillverka produkter som skulle säljas till och användas av andra. Den personliga kopplingen till produkterna blev allt diffusare. Det vi ställde på bordet var inte längre frukten av det arbete vi utfört. Frukten av det arbete vi utfört var nu pengar. Och för pengarna kunde vi köpa det andra hade tillverkat. Det ledde till en känsla av själlöshet i våra ägodelar, enligt Marx.

Systemet har onekligen lett till vår ökade materiella välfärd men är också anledningen, tror jag, till att vi värdesätter våra ägodelar mycket lägre idag.

Konkurrens

Idag är konkurrensen mellan företag större än någonsin. Det innebär att många företag tvingas pressa priserna tills det inte går att pressa dem något mer. Det gör att de och konkurrenterna hamnar i ungefär samma prisläge för likvärdiga varor. Och eftersom ingen vill släppa marknadssegment till andra får vi ett överflöd av likvärdiga produkter, vilket sänker värderingen av produkterna.

Så konkurrensen gör att företag och deras produkter blir mer och mer lika varandra. Givetvis kan olika funktioner ge konkurrensfördelar, men basen i produkterna är ungefär densamma. Alieneringen gör oss likgiltiga inför var produkterna kommer ifrån. Vi ställs inför ett överflöd av produkter som vi inte har någon själslig koppling till, för att använda Marx vokabulär. Rent konkret betyder det här att det inte spelar någon större roll rent praktiskt ifall du köper en Ericsson eller en Nokia när du köper en ny mobiltelefon i en viss prisklass.

Nollsummespelens roll

Vad har då det här med nollsummespel och kommunikation att göra?

Om vi nu är alienerade från produkterna och de därför i sig inte har något direkt värde för oss och konkurrensen gör de likvärdiga till funktion och pris så är det lätt att hamna i en situation där konsumenterna känner att det inte är ett nonzero sum game. Det här kan tyckas lite märkligt eftersom man inte får mer hos konkurrenten. Du får ju precis det du betalar för. Eller? Om priset är detsamma men någon annan erbjuder dig lite mer så kommer du att gå mer med vinst hos konkurrenten.

Det finns två faktorer som påverkar våra val. Det är dels funktionaliteten som jag redan nämnt. Men det är en flyktig faktor då den är lätt att kopiera. Då återstår den andra faktorn. Kommunikationen med konsumenterna.

Kommunikationen – det vill säga reklamen, pr:en, kundservicen med mera – är en chans, kanske företagens enda chans, att fylla sina produkter med ett värde som särskiljer dem från konkurrenterna. Genom att erbjuda en mer underhållande eller en mer värdefull kommunikation än dina konkurrenter kan du öka värdet i dina egna produkter. Men eftersom vi tar våra köpbeslut innan vi genomför beslutet så blir det också allt viktigare för företag att erbjuda ett värde redan innan konsumenten köper produkten i syfte att få konsumenten att göra jsut detta. Köpa produkten.

Bra kommunikation erbjuder alltid ett värde till din samtalspartner. I den klassiska retoriken är det en grundregel att ett bra tal alltid ska ge lyssnaren en ny lärdom av något slag. Och det är det som gör kommunikationen till en ovärderlig konkurrensfördel. För om kommunikationen ska ge lyssnaren en ny lärdom så går det inte att kopiera den på samma sätt som man kan kopiera funktionalitet. (Idag är gränsen visserligen ibland ganska fin mellan vad som är kommunikation och vad som är funktionalitet).

Slutsats (?)

Alltså startar ickenollsummespelet redan i företagets reklam för sina produkter. Genom att erbjuda ett värde till konsumenten redan i reklamen kan man visa att konsumenten gör rätt i att satsa på just mitt företags produkter. Kan företaget sedan följa upp detta med god kommunikation med sina befintliga kunder i form av exempelvis kundservice så ökar chanserna att kunden även fortsätter att vara kund. Men erbjudandet om ett värde måste komma redan innan köpet. Företag som i en värld där allts materiella värde går närmare noll kan erbjuda ett värde i form av underhållning, engagemang, överlägsen information eller annan värdeskapande kommunikation i sin reklam placerar sig i vinnarhålet.

Scott Monty är Ford’s global digital and multimedia communications manager (var bara tvungen att skriva ut hela titeln!). Nyligen på ett seminarium om stora företag och sociala medier sa han att sociala medier är som kokain för företag. Kokain förstärker dina personliga egenskaper precis som sociala medier förstärker ditt företags egenskaper.

Vilket leder fram till frågan om alla företag är lämpade att använda sociala medier. För vad händer om företagets egenskaper inte är sympatiska?

Idag pratas det i debatten kring sociala medier (och företagande i stort) mycket om transparens. Nu är den språkintresserade delen av mig emot buzz words. De tenderar att tömmas på sin betydelse när de används ofta utan att definieras. Därför pratar jag hellre om till exempel ärlighet och mod att stå för sina åsikter och ställningstaganden. (Fyll gärna på med begrepp som kan rymmas inom ordet transparens i kommentarsfälten!) Alla företag säger att de är transparenta idag, ett ord är så lätt att slänga ur sig. Och menar man med transparent att alla kan se igenom företagets intentioner tack vare internet så stämmer det nog dessutom. Men är verkligen alla företag ärliga och modiga?

Oavsett om ett företag aktivt använder sociala medier eller inte så kan vem som helst när som helst kan publicera vad som helst om företaget. Numera kan till och med vem som helst kommentera vilken sida som helst med Google Sidewiki, vilket gör att företagen inte kommer ifrån den påverkan sociala medier har på deras verksamhet ens på sin egen webbplats. Än mindre i bloggosfären och andra ställen på nätet, men det är ju gamla nyheter för den insatte.

För vissa är sociala medier ett utmärkt sätt att förstärka företagets positiva egenskaper. I andra företag väntar många sömnlösa nätter och ombyggnation av företaget för ledningsgruppen.

Det är nog få som inte har hört talas om flickr, en tjänst på nätet där vem som helst kan dela med sig av sina bilder. Frågan är hur många som har hört talas om Kodaks Ofoto. (De som har läst Lawrence Lessigs bok Remix kanske har det eftersom det är därifrån jag har hämtat det här exemplet.)

Ändå har de båda tjänsterna många likheter. Du kan ladda upp bilder till båda och du kan sälja bilder på båda.

Skillnaden är att flickr är byggt av entusiaster till ett community som inte kräver några monetära motprestationer. Ofoto däremot är byggt helt i syfte att tjäna pengar. Vilken sida som har fått bäst genomslag råder det nog inget tvivel om.

Vad är det då som gör att folk hellre väljer flickr än Ofoto? Jag skulle säga att det är för att communityn alltid i grunden bygger på en social ekonomi. Varför umgås vi med våra vänner? För att tjäna pengar? Nej, vi umgås med våra vänner för det sociala utbytets skull. På samma sätt fungerar nätcommunityn.

Det märkliga är dock att i ett community som i grunden bygger på en social ekonomi verkar det vara okej att hänga på element som bygger på en monetär ekonomi. Så länge det är frivilligt att delta i den och inte utgör en betydande påverkan på friheten att delta gratis den sociala ekonomin. Ett exempel på hur det kan gå till finns i min senaste c-uppsats Raggning for dummies.

Gratis raggningscommunityn

I uppsatsen undersöker jag så kallade pick up communitys. Bakom communityna står företag som hjälper killar att bli bättre på att ragga tjejer. Men det som är slående med dessa communitys är att nästan allt deltagande är fritt. Du kan delta i diskussioner på deras forum, du kan läsa bloggar och du kan umgås med andra i communityt. Det enda som inte är fritt är en forumdel för medlemmar som har köpt en så kallad intensivhelg, en kurs där deltagarna får teori och praktisk vägledning i “verkliga livet”.

Jag är för dåligt insatt i pick up communitynas historia för att kunna avgöra om de skapades innan företagen eller om företagen bakom webbplatserna också är de som skapade sidorna. I vilket fall är de ett bra exempel på hur ett community har växt fram från ett annat perspektiv än “hur kan vi tjäna pengar på det här?”.

Ett besök på sidan vittnar om ett stort engagemang för sidans huvudfråga, hur blir man bättre på att ragga tjejer. Det gäller för såväl deltagarna som inte representerar företaget som företagets representanter. De senare deltar bland annat flitigt och gratis i diskussionerna på forumet.

Och här finns också likheten med flickr. Flickr skapades inte i första hand för att tjäna pengar. Flickr skapades för att någon tyckte att det skulle vara coolt att kunna dela med sig av sina foton på ett enkelt sätt. Det är grunden, själva fundamentet som flickr bygger på. Samma fundament i fallet Ofoto bygger helt på tanken att tjäna pengar.

Den ekonomiska modellen skulle kunna liknas vid en pyramid där endast toppen består av en monetär ekonomi och hela basen består av en social ekonomi. Det är intressant att det omvända förhållandet, att bygga en social ekonomisk topp på en monetär grund, verkar vara ineffektivt så till den grad att det snarast kan betraktas som omöjligt.

Vad lär vi oss då av det här? Jo, skillnaden mellan succé och fiasko i byggandet av communityn, även när det gäller ekonomiska aspekter, är ofta av vilken orsak man bygger communityt. Ett communitys naturliga ekonomi är den sociala ekonomin. Bygger man ett community utifrån tanken att tjäna pengar bryter man därför mot grundregeln att socialt kapital aldrig kan växlas mot monetärt kapital.

På måndag utvecklar jag mina tankar när vi ska titta på hur företag kan marknadsföra sig genom att bygga eventarenor på nätet.

Hoppas vi ses då. Tills dess, ha en trevlig helg!

Apropå Anders Sjöman så är han inblandad i filmprojektet The Pact, som är ett mycket spännande exempel på det som brukar kallas crowdsourcing (även om jag personligen föredrar uttrycket mass collaboration).

Det är ett filmprojekt där vem som helst är välkommen att bidra med idéer och på andra sätt medverka i skapandet av filmen.

Det kommer bli mycket spännande att följa filmarbetet, som är ett projekt av många av den här typen som vi kommer att få se i framtiden. Det är jag övertygad om. Det är också ett exempel på hur man genom att engagera en stor mängd människor förmodligen kan få ner produktionskostnaderna, vilket är en vilktig anpassning till den digitala kulturen. Att kunna göra kvalitetsfilm billigare och därmed inte heller vara lika känslig för till exempel fildelning kommer vara av stor vikt framöver.

I sådana här fall brukar resultatet bygga på någon slags creative commons-licens eller liknande upphovsrättsskydd. Just creative commons finns det lite olika varianter på som till exempel kan innebära att vem som helst får sprida verket så länge man inte gör det mot ekonomisk vinning, något som är nästan ett krav i sådana här projekt eftersom det ofta inte går att avgöra vem eller vilka som är upphovsmän.

The Pacts webbsida är hur som helst en given RSS i min Google reader!

Hittade en mycket intressant text skriven av Vilgot Sjömans son Anders. Den handlar om uphovsrätten sett ur upphovsmännens perspektiv, men också om hur deras intressen inte nödvändigtvis behöver krocka med internetkulturen med dess fildelning, mashups och remixer. Det känns som att artikeln på många sätt ligger helt i linje med mina egna åsikter i frågor kring upphovsrätten.

Jag har skrivit en del tidigare om collective intelligence och hur internet kan användas som ett kraftfullt kreativt redskap. Jag har då hävdat att resultatet överstiger summan av de enskilda deltagarnas totala kapacitet, vilket beror på att kombinationen av livserfarenheter, kulturella tillhörigheter och andra faktorer. Detta har alltid varit en förutsättning för kreativitet, men med internets fantastiska möjligheter att samla stora och diversifierade grupper ökar effekten dramatiskt.

De flesta grupper som du samlar på internet kommer vara spretiga även om gruppen kretsar kring ett smalt område. Gruppen pudelägare på Åsögatan kan till exempel innehålla såväl pensionerade mattanter som civilingenjörer i början av karriären som givetvis har radikalt olika livshistorier. Kombinationen möjligheten att enkelt skapa även små intressegrupper och varje enskild individs unika historia utgör grunden för stora kreativa möjligheter och internet har markant bidragit till denna utveckling.

Idag snubblade jag över följande blogginlägg som visar att internet numera är lika stort som en mänsklig hjärna. I alla fall om man räknar i form av kopplingar som görs mellan hjärnans neuroner och antalet länkar på internet. Något som kan verkar tala emot vad jag talat om tidigare, om det inte vore för att neuronkopplingar och internetlänkar givetvis är helt olika saker. Men det intressanta är att länkantalet på internet fördubblas vartannat år. Man behöver inte använda alla neuronkopplingarna för att räkna ut att det inte bara är ett enormt informationsflöde vi lever i, det förändras och växer dessutom hela tiden med en ofantlig hastighet.

Och mitt i detta informationsflöde står vi. Hinner vi med i allt som händer? Nej, det kan vi omöjligt göra. Men tack vare kopplingarna inom informationsflödet kan vi ta del av en “hjärna” som redan är väldigt mycket större än vår egen. Hur vi sedan väljer att använda den är helt upp till oss.