Häromdagen sparkades Villalivs chefredaktör Ingrid Carlqvist för att hon bloggat om feminismens baksidor. Bland annat har hon ifrågasatt orättvisorna som män ofta ställs inför i vårdnadstvister. Detta upprörde en av tidningens annonsörer, Ballingslöv, så till den milda grad att man sa upp sina annonser i Villaliv, vilket fick till följd att Villaliv valde att sparka Ingrid Carlqvist. Händelsen kan man bland annat läsa om i Resumé. Den har även väckt heta känslor i bloggosfären där till exempel Pär Ström skriver följande.

Det finns en hel del intressanta frågor att ta ställning till här i samband med den mediala utvecklingen. Som till exempel frågan kring våra privata åsikter vs varumärket vi arbetar för. Är det inte förenligt med Villalivs varumärke att tycka att män behandlas orättvist i vårdnadstvister och andra könsrelaterade sammanhang? Och vad händer om Ingrid Carlqvist får stöd från andra annonsörer och de börjar dra in sina annonser på grund av Villalivs behandling av sin chefredaktör? Förväntas vi vara åsiktsfria maskiner även på vår fritid? Och hur kommer detta påverka olika rekryteringsprocesser? Kommer vi i framtiden få frågor som “har du några politiskt omdebatterade åsikter?”

Jag har själv varit i samma sits som Ingrid Carlqvist. Jag har nämligen också blivit sparkad för att ha bloggat. För att du inte ska tro att jag är bitter ska jag innan jag berättar min historia poängtera att det är jag inte. Det som följer här nedan fick mig att inse att för mig som har ambitionen att arbeta med modern kommunikation så var inte företagets policy förenlig med mina intressen.

Jag arbetade som konsulterande webbredaktör på en av Sveriges storbanker och fick erbjudande att gästblogga på handelshögskolans professor Micael Dahléns blogg nextopia. (Eftersom syftet inte är att hämnas väljer jag att inte skriva ut namnet på banken.) Samma dag som första inlägget postades blev jag inkallad till marknadschefen och fick veta att jag inte var önskvärd på företaget längre. Man ansåg att jag brutit mot företagets policy. I den fanns regler som sa att ingen som inte hade fått tillstånd av banken fick uttala sig i media. Att jag inte uttalade mig om jobbet i sig med ett enda ord hade ingen betydelse. En försvårande omständighet var att det i en biografi/resumé under två timmar ungefär stod att jag jobbade som konsult på banken, men jag fick samtidigt veta att det inte hade varit acceptabelt även om detta inte hade framgått.

När detta uppdagades fick jag veta att en tjej, som var anställd på företaget, hade blivit varnad för att hon uttalat sig i tv i rollen som representant för sin bostadsrättsförening. Inte heller i det fallet hade det hon sa någon koppling till jobbet på företaget. Den främsta orsaken till att hon varnades och jag sparkades var nog våra olika anställningsformer. Det hade förmodligen inte varit förenligt med svensk arbetslagstiftning att sparka någon av oss.

Kan dessutom tillägga att företaget i fråga verkade väldigt rädda för det stora monstret Sociala medier. Något som är ganska naturligt när man ställs inför något man inte förstår.

Vad lär oss då min, min kollegas och Ingrid Carlqvists historier oss? För det första att våra privata och professionella roller håller på att smälta samman. Titta bara på fallet Ingrid Carlqvist. Hon blir sparkad för att hon tror på något privat och är beredd att kämpa för det. Vad kommer härnäst? Vem blir först att sparkas för att han eller hon bloggar negativt om det parti chefen röstar på? Sådana frågor är stora och svåra.

För det andra måste företag inse att deras anställda kommer att göra sina röster, och därmed sina åsikter, hörda offentligt. En företagspolicy måste anpassas till det och låta människor vara människor om man vill att personalen ska trivas. Därmed inte sagt att man som anställd ska ha rätt att säga vad som helst om företaget. Men åsiktsstyrning har aldrig fungerat och kommer inte att göra det i de nya medierna heller. Det bästa sättet att styra sin personal är inte att tysta den utan att se till att den trivs och därför talar gott om företaget. I de fall de talar om företaget, vilket inte var fallet i något av ovanstående exempel.

Här är inläggen på nextopia som fick mig sparkad

Har du också hamnat i gråzonen för företagets policy när du använt sociala medier? Dela gärna med dig i kommentatorsfältet!

Finns det några unika idéer? Och kan idéer stjälas? Frågor som tillhör copyrighttidsåldern och kanske är mer aktuella än någonsin i och med att digital teknik gör det billigt att både hitta andras idéer och modifiera dem.

Två yrkesgrupper som ofta anklagas för att stjäla andras idéer är konstnärer, inte minst musiker, och marknadskommunikatörer av olika slag.

Innan vi fick olika copyrightlagar var det här en ickefråga. Att idéer spreds främjade mänskligheten och därmed också den som kommit på idén. Utan spridandet av idéer är det till exempel mycket möjligt att vi än idag inte hade bemästrat elden eller kunnat dra fördel av hjulets fantastiska egenskaper.

Är då copyrighten av ondo? Nej, inte nödvändigtvis. Den kan till exempel hjälpa uppfinnare att finansiera sin forskning och ge dem “lön” i form av intäkter. (För den som intresserar sig för copyrightfrågor och deras berättigande i det moderna samhället rekommenderas kraftfullt Lawrence Lessigs bok Remix som vidare läsning.)

Problemet är att vi är så fast i copyrighttänkandet att vi anser att användandet av närliggande idéer, eller samma idéer använda i ett nytt sammanhang, är stöld av den ursprungliga idén. Kanske inte så att det alltid håller för en fällande dom i en rättegång (tack och lov), men väl för att vi ska döma ut idén som en stöld.

Kristin Djerf skriver i artikeln Är det rätt att stjäla? om reklamen och menar att reklamare alltid har lånat av andras idéer. Men idag, menar hon, går det inte att komma undan med det eftersom någon annan alltid har sett ursprungsidén på Youtube.

Samtidigt är ett av exemplen i Djerfs artikel den så kallade Pianotrappan som Volkswagen använt sig av. Filmen är den mest spridda viralfilmen i världen enligt en artikel i Dagens Media (även den skriven av Kristin Djerf).

Ur en retorisk synvinkel

Ser man på frågan ur en retorisk synvinkel, vilket jag med min bakgrund självklart gärna gör, så handlar det inte om ifall en kommunikationsidé är en stöld eller inte. Enligt en av retorikens “grundlagar” är ett bra tals uppgift bland annat att “lära mottagaren något nytt”. Alltså handlar det inte om ifall idén har använts tidigare utan om mottagaren har sett den snarlika idén tidigare eller inte.

Givetvis tar man som kommunikatör en risk om man lånar någon annans idé. Men inte genom den omoraliska handling som andra eventuellt kan uppleva att man gör sig skyldig till. Den kommunikativa risken ligger snarare i att många i målgruppen redan kan ha tagit del av den ursprungliga idén och därför upplever den som “gjord”. I så fall kommer mottagarna inte heller att uppleva att kommunikationen lever upp till sitt kall att leverera något nytt eller “lära” mottagarna något.

Samtidigt är det idag näst intill omöjligt att faktiskt komma på en fullständigt unik idé. Vårt samhälle är byggt på idéer som ger upphov till nya idéer som ger upphov till nya idéer. Vi staplar dem på varandra, utvecklar dem och förfinar dem. Det var så vi kom på att vi kunde använda elden för att laga mat över och sedan, många förfiningar senare, uppfann elspisen och varmluftsugnen.

I slutändan så är en bra idé är en idé som gör sitt jobb. En dålig idé är en idé som inte gör sitt jobb. Stulen eller ej. Punkt.

I USA hålls snart en omröstning som handlar om ifall alla har rätt till sjukvård eller inte. Det har varit en av Barack Obamas hjärtefrågor och även om vi i Sverige och Europa ofta anser att det är en självklarhet så är det inte en självklarhet i USA. Motståndet mot förslaget har i vissa grupper varit stort.

För att skapa opinion för sjukvårdsreformen anordnade därför Barack Obamas stab en tävling som gick ut på att göra en reklamfilm för att få igenom reformen. Nu har vinnaren utsetts bland över 1 ooo inskickade bidrag. Vinnarbidraget kommer bland annat att visas på nationell tv.

Kampanjen är möjlig tack vare det digitala samhället där tekniken är billig och vem som helst kan göra en reklamfilm.

Vilka är då fördelarna? För det första är det svårt att förbise det enorma engagemang som producerandet av 1 000 reklamfilmer innebär. Det är många människor som engagerar sig redan i det stadiet.

En annan positiv effekt är den spridning som 1 000 filmer har. Tänk dig själv att du har gjort en film för en i ditt tycke god sak som du är stolt över. En inte alltför vågad gissning är att du vill att folk ska se den. Så vad gör du? Tipsar dina vänner i dina digitala nätverk? I så fall är du gissningsvis inte ensam. Alltså har man med en gång minst tusen, förmodligen betydligt fler, nätambassadörer. Då spelar det mindre roll ifall det är den vinnande filmen eller någon av de andra filmerna som sprids.

Man får även ett stort antal filmer med samma budskap på Youtube helt gratis.

Till sist får man andra sidoeffekter, som till exempel möjligheten att utnyttja kampanjsidan till att även samla in pengar till att ha råd med så mycket tv-tid som möjligt.

Ett bra exempel på hur man kan bedriva en kampanj i sociala medier!

Jag har tjatat om hur sociala medier egentligen är gamla kommunikationsmodeller moderniserade genom teknik. I artikeln Marketing is NOT changing skriver Augie Ray, i likhet med Micco som jag länkade till i mitt förra inlägg, om detta. Augie Ray kommer samtidigt med ett bra tips i slutet av artikeln när han skriver att sociala medier inte bör säljas in som något som är svårt och krångligt utan bara är en medierad variant av något vi alltid har använt inom marknadsföring. Som sagt, medierna har utvecklats till att anpassa sig till våra naturliga sätt att kommunicera.

Psykologen Madeleine Gauffin Rahme pratade tillsammans med webbstrategen Therese Mannheimer i TV4 om sociala medier och deras påverkan på oss och våra relationer. Gauffin Rahme tar upp några punkter till varför denna nya verklighet kan vara skadlig för oss. Punkter som jag känner mig manad att bemöta.

Förytligande?

Bland kritiken nämndes ett förytligande av våra viktiga relationer. Vi kan till exempel ha 100-tals vänner på Facebook. Med så många kontakter menar Gauffin Rahme att vi inte har tid att livnära våra närmaste relationer.

Jag ställer mig kritisk till påståendet. En tillvaro med sina Facebookvänner på sajten är som att bo i en småstad där du känner alla. Det betyder inte att du är bästa vän med alla. Vissa umgås du mer med, andra umgås du mindre med. Jag upplever att Facebook snarare kan öka den tid vi har tillsammans med våra närmaste vänner, inte minska den. På så sätt fördjupas ofta också relationen. Här måste jag säga att Mannheimer också har en viktig poäng i att skilja på vänner (begreppet som används på Facebook), bekantskaper och nätverk. Vi står inte alla våra Facebooksvänner lika nära. Många pratar vi knappt ens med, det är mer ett sätt att hålla någon slags kontakt överhuvudtaget.

Ett annat sätt att se på förytligandet är detta: Jag undersökte i min senaste kandidatuppsats, som handlar om kunskapsspridning på nätet, så kallade raggningscomnunityn. Min analys är att vi faktiskt kan öppna upp oss mer rent känslomässigt i vissa lägen om vi erbjuds anonymitet. Det är en faktor som gör att vissa söker sig till nätet med frågor som kan kännas pinsamma eller politiskt inkorrekta. Men det visar sig också när man undersöker communityna närmare att många av deltagarna tar steget att möta andra från communityt även away from keyboard, till exempel för att praktisera sina nya kunskaper tillsammans. Min uppfattning är därför att just anonymitet i början av en vänskapsrelation kan fungera som en katalysator till ämnen som ofta tar betydligt längre tid att våga ta upp med nya bekantskaper. Därför tror jag att nya bekantskaper kan fördjupas snabbare i vissa fall tack vare sociala medier.

Ingen riktig närhet?

En annan punkt som togs upp var att vi inte får någon riktig närhet genom medierad samvaro. Här skulle jag vilja ge Gauffin Rahme en poäng ifall det är så att någon faktiskt byter ut sitt umgänge away from keyboard för att istället umgås at keyboard med sina sociala medier-vänner. Dock tror jag inte att det är speciellt vanligt. Genom att relationer faktiskt kan fördjupas på sätt som jag redan har beskrivit tror jag snarare att vi ofta känner en större närhet till våra närmaste om vi kan ta del av deras verklighet, det vill säga upprätthålla en social bindning, även när vi är ifrån varandra.

Verklig identitet

Gauffin Rahme tar också upp frågan om vi får en falsk identitet genom vår tillvaro i sociala medier. Hon menar att många överdriver vissa av sina egenskaper och förminskar andra. Vi förskönar verkligheten och blir mer de vi vill vara än de vi verkligen är.

För det första känns det konstigt för mig, som anser att vi alltid ska sträva efter att bli de vi vill vara och även tror att det är möjligt, att höra en psykolog säga detta. Visst är det viktigt med en korrekt självbild. Men man kan lika gärna använda denna bild som något att sträva efter även i övriga livet. Det kräver dock insikt och talar vi om unga personer kan nog Gauffin Rahme verkligen ha en poäng i att man bör vara lite försiktig. Men samtidigt tycker jag att det är märkligt när en psykolog fokuserar så mycket på vem man är istället för den vi vill vara.

För det andra undrar jag vad som egentligen ryms i begreppet verklig identitet. Är vår nätidentitet verkligen så verklighetsfrånvänd? Vi spelar dagligen en mängd olika roller. Vi är till exempel inte samma person om vi sitter och fikar med vår närmaste vän, vår mamma eller en dejt. Är jag stabil i mig själv så är rollerna förmodligen inte radikalt olika, det hade varit jobbigt när vi träffar flera olika personer samtidigt. Men det är likväl olika roller. Så fungerar vi människor och det beror på en mängd olika saker som vårt mål med interaktionen, den gemensamma historiken, de bådas förkunskaper inom ämnet som diskuteras och ibland även vilken miljö vi befinner oss i. Är det då konstigt om vi även på nätet intar olika roller?

Att prata om en verklig identitet som omöjlig på nätet är att se internet som något overkligt och världen bortom datorerna som verklig. Jag delar inte den världsbilden.

Därmed inte sagt att Gauffin Rahme inte har några poänger. Vi bör reflektera över våra liv på nätet och vi bör inte bara umgås med andra via datorn. Men för en generation som är uppväxt i ett digitalt samhälle tror jag att den balansgången är ganska naturlig.

Jag har flera gånger nämnt Piratpartiet här på bloggen. Därför tänkte jag idag skriva lite om mina tankar kring partiet. Enkelt uttryckt kan man säga att jag tycker att partiet ofta har ”rätt” åsikt, men att man ofta bygger den åsikten på fel grunder.

Ett exempel är upphovsrätten och partiets syn på gratiskultur. Inte för att jag tycker att artister, datorprogrammerare och andra upphovsmakare inte ska få betalt för det de gör. Tvärtom. Äganderätten bör finnas kvar i någon form så att artister till exempel får betalt när deras musik spelas på tjänster som Spotify, som är ett utmärkt exempel på en ny affärsmodell.

Men lagarna måste samtidigt förändras. Konstnärliga uttryck och tekniska uppfinningar är det som har drivit vår kultur framåt i årtusenden. Utvecklingen har under denna tid varit beroende av att vi kollektivt äger vår kultur. För 2000 år sedan var det till exempel ingen som skrek om piratkopiering då skalder och historieberättare återgav andras historier, som ofta blivit återberättade under många generationer. Dessa innehöll inte sällan dessutom väldigt konkreta kunskaper som ibland var nödvändiga för att överleva i världen. Den fria kulturen var (och är) helt enkelt ett medel att bevara och vidareutveckla mänskligheten.

Upphovsrätten och vår kulturs historia

Under de senaste 100 åren har dock en kommersialism vuxit fram som möjliggör absurditeter som att ett antal toner i en viss ordning kan ägas. Det leder till att vissa idéer blir omöjliga att genomföra på grund av att de i praktiken är skyddade av upphovsrätt och patent. Sånger, uppfinningar, tavlor, foton, texter är alla byggstenar i utvecklingen av vår kultur. Om idéer inte kan återanvändas i nya sammanhang så stagnerar utvecklingen då inget kan skapas från inget.

Inom språkvetenskap talar man om intertextualitet. En text påverkas alltid av tidigare texter och påverkar inte sällan även framtida texter. Som exempel skulle aldrig West Side Story ha skrivits om inte Shakespeare fyrahundra år tidigare skrivit Romeo och Julia. Samma princip finns i icke textuella sammanhang. Eller är det till exempel någon som tror att Oasis hade låtit som de gör om inte Beatles hade funnits?

Som världen ser ut just nu är det dock ofta illegalt att använda gamla byggstenar för att bygga nya verk och jag befarar att gränserna för det tillåtna kommer att krympa ytterligare om vi inte stoppar den här utvecklingen som främst drivs av överdriven girighet. En girighet som dessutom ofta gror mest hos människor som inte själva har skapat verken, till exempel innanför väggarna på skivbolag. (Jag har tidigare bland annat skrivit om engelska artistetablissemanget som gått ihop sig för att få sina skivbolag att sluta jaga deras fans.)

Att kulturen varit fri under större delen av mänsklighetens historia talar emot det argument som upphovsrättsivrarna ibland tar upp, som går ut på att om det inte går att tjäna pengar på kulturella uttryck så kommer ingen att vilja skapa dem. Detta är ett korkat argument eftersom människor i alla tider skapat och uttryckt sig, dessutom nästan alltid utan ekonomisk ersättning. Detta kommer inte upphöra, snarare tvärtom. Hela den sociala mediesfären som det talas så mycket om bygger till exempel på att användarna själva uttrycker sig inom en kulturell ram. Hur många av de som lägger upp filmer på youtube gör det för att tjäna pengar?

Bra åsikter men på fel grunder

Detta är ett tydligt exempel på en fråga där jag tycker att Piratpartiet har en bra åsikt men fel grund för den. Ett vanligt argument man använder är att tekniken finns och inte går att stoppa. Sant, men skulle partiet bry sig om att kolla upp mänsklighetens kulturella historia och koppla ihop det med en värld där alla kulturella uttryck ägs och därmed blir låsta som byggstenar kontra en värld där alla har möjlighet att uttrycka sig fritt utifrån de byggstenar som finns så skulle argumentationen bli både mer relevant och slagkraftig. Dålig retorik finns det gott om inom Piratpartiet, trots att jag ofta håller med i sakfrågorna.

Kanske beror det på att så många tekniknördar är medlemmar i partiet. Ett större samhällsperspektiv hade inte skadat. För är det något som jag anser vara orättvis kritik mot partiet så är det att det skulle vara ett enfrågeparti. De frågor man berör kommer att påverka inte bara hur vi införskaffar musiken vi lyssnar på. Det kommer påverka hur vi kommunicerar i hela samhället och på så sätt kommer det påverka demokratin, utbildningsväsendet, ekonomin och många andra viktiga samhälleliga komponenter. Något som partiet själva verkar vara vagt medvetna om men har svårt att lyfta fram utåt.

Falkvinge ett problem

Ett annat problem man har är partiledaren Rick Falkvinge, som framstår nästan som genant omogen. Häromdagen läste jag en intervju med Falkvinge i Expressen där han skyller klumpiga uttalanden på att han druckit öl med journalisten under intervjun och medger att han uttalat sitt ogillande till att en vuxen man dömts för sexbrott efter att ha haft sex med en fjortonårig flicka. Det sistnämnda vill han dock inte gå in djupare på då det skrevs på hans privata Facebooksida. Vill vi ha en sådan människa i riksdagen? Jag är mycket tveksam till att jag vill det.

Ändå tycker jag att det är mycket viktiga frågor som man tar upp och man gör det på ett annat sätt än något annat parti. Man gör det från den tekniska och sociala verklighet som vi redan lever i. Vi befinner oss i övergången till ett nytt samhälle och det behövs krafter som kan ta oss in i det nya på rätt sätt. Piratpartiet spelar en viktig roll i denna övergång eftersom de är det enda bland de större partierna som verkligen har koll på vad som händer och kan tänkas hända. Samtidigt skulle partiet tjäna på att få in krafter som kan se på förändringarna ur en mer humanistisk synvinkel och framförallt etablera ett större filosofiskt djup i partiet. Nu är piratpartiet ett parti som styrs extremt mycket från medlemmarna själva och bör fortsätta vara det. Det finns dock tillräckligt intressanta tankegångar att spinna vidare på som borde kunna locka till sig fler intellektuella. Lyckas man med det kan partiet på allvar bli att räkna med. I dagsläget känns det dock spännande, nytänkande och väldigt omoget.

Företaget uSocial har kommit på den, i deras eget tycke, geniala idén att sälja facebookvänner. (Läs även mer på digital kommunikations blogg.) Så känner du dig ensam där framför datorn kan du nu köpa en ny vän för runt 8 cent.

Tjänsten är främst riktad till företag som vill använda sociala medier i sin marknadsföring. Att idén är fullkomligt idiotisk behöver man knappt argumentera för, men jag ska i alla fall ge er ett par reflektioner.

Sociala medier bygger på engagemang och frivillighet. Att ha tiotusen “vänner” på Facebook är inte mycket värt om de ändå inte vill lyssna på dig. Med ett klick kan de vara borta. Eller skriver uSocial kontrakt med “vännerna” om att de måste fortsätta vara vänner? I vilket fall som helst låter det ganska meningslöst eftersom du aldrig kan tvinga någon att läsa det du skriver eller ens logga in på sitt nedsmutsade facebookkonto. För hur svårt är det att starta ett nytt egentligen?

Så vad uSocial försöker göra är att sälja något som inte finns. Sociala medier bygger på sociala relationer och modern teknik gör att vi kan välja bort vem som helst. Och de som är lättast att välja bort är företag som försöker missbruka tekniken och därmed faller i sin egen grävda grop. uSocials bidrag till de sociala medierna är snarare att förstöra en utmärkt marknadsföringskanal för de seriösa företagen. För hur ska människor kunna lita på företag om de börjar missbruka en kanal som bygger på ömsesidig respekt? Skillnaden mellan tradtitionella medier och de tvåvägsmedier som vi har idag är att alla kan stänga ute vem som helst och istället prata med sina riktiga vänner. Det är hela principen bakom att marknadsförare idag sitter och sliter sitt hår. “Varför vill folk inte lyssna på oss?” Svaret är att den tiden när företag kunde be folk att snällt sätta sig och lyssna är förbi. Idag måste man faktiskt ha något att säga också och, ännu viktigare, ha förmågan att lyssna.

Finns det då inga fördelar? Jo, kanske. Genom att kunna visa upp många anhängare så kan man skapa sig en viss legitimitet. Men taktiken är extremt kortsiktig. För vad händer om var och vartannat företag köper vänner och följeslagare för pengar? Hur vet jag att företaget är seriöst i en sådan verklighet? Och även om taktiken lyckas så måste följeslagarna tas om hand, annars lär de försvinna lika snabbt som pengarna till företagskontot försvinner till uSocial. Att ta omhand om kunder i sociala medier handlar bland annat om att vara ärlig i sina intentioner och hur bra är det att börja en sån relation med en stor lögn?

Vilka kommer då att nappa på detta erbjudande? Min gissning är mindre seriösa företag. Vilket väl uSocial i och för sig inte lär ha något emot. Lika barn leka som bekant bäst.

Enligt en amerikansk undersökning är 40,5 % av flödena på twitter “meningslöst babbel”. Min motfråga till det är ifall de som genomfört undersökningen överhuvudtaget försökt sätta sig in i hur sociala medier fungerar och vilken funktion de har. Jag vet inte speciellt mycket om undersökningen i sig, men en ytterst relevant fråga i sammanhanget är ju vem som bestämmer vad som är meningslöst babbel. Just nu diskuteras ofta hur de sociala medierna kan användas i kommersiella syften av företag. Men för användarna är kontakten med vänner en minst lika viktig - i verkligheten förmodligen många gånger viktigare - faktor för att använda sociala medier.

Man bör här fråga sig varför sociala medier har blivit så populära. Jag skulle vilja påstå att det beror till stor del på att det är ett enkelt sätt att hålla kontakten med vänner och bekanta, det vill säga en social faktor precis som namnet antyder. Kanske främst med ytliga eller relativt ytliga bekanta. Exakt hur många ytliga bekanta vi har idag kan kanske programtiteln Paris Hiltons new best friend forever skvallra om. Vi har många bästa vänner och kan enkelt byta ut dem mot andra som vi träffar genom en dokusåpa. (Titeln är för övrigt lika konstig för mig som att Sture Allén inte är sekreterare i Svenska Akademien längre. Han var ju deras ständige sekreterare!)

Hur påverkar det våra relationer till olika varumärken? Jo, varumärkena har fått ny konkurrens i medierna av alla våra vänner. Och vad kan våra vänner erbjuda oss? Ett socialt umgänge. Kan varumärken göra det? Ja, faktum är att jag tror att de kan göra det. Om de sedan kan övertrumfa våra vänner är jag mer osäker på.

Två olika ekonomier

Något som är av stor relevans här är de ekonomiska modeller som våra relationer bygger på. Relationen till vänner bygger uteslutande på en social ekonomi. Lite av kliar du min rygg så kliar jag din. Tjänster och gentjänster. Men dessa tjänster och gentjänster kan aldrig bestå av betalning i form av pengar. Du erbjuder knappast dina vänner pengar för att du fick komma på deras fest, det skulle ses som en förolämning, för att inte tala om ifall du skulle erbjuda din fru eller make betalt efter att ni haft sex. Sociala ekonomier lever så länge båda parterna upplever att de går med nollresultat eller vinst i relationen sett till det sociala utbytet.

Relationer med varumärken å andra sidan har i alla tider byggt på en monetär ekonomi. Det håller dock till viss del på att förändras. Varför? När varumärkena i våra nya medier tvingas konkurrera med den sociala ekonomin vänner emellan - och som jag menar att vi i de flesta fall föredrar - så måste företagen leta socialt ekonomiska incitament att bygga relationen på. Givetvis är målet för företag att få en ekonomisk utväxling av relationen och det är här problemen uppstår. En ekonomi kan som vi såg tidigare aldrig vara social och monetär på samma gång.

Det går dock att skifta mellan dessa ekonomier i en och samma relation. Säg att du är vän med en bilförsäljare. Du kanske får ett kompispris, men du lär inte kräva att få bilen gratis mot att du kollar över hans elledningar hemma om du är elektriker. Anledningen är att du är hos din vän i egenskap av kund i hans monetära ekonomiska verklighet. Eftersom det är hans levebröd är det helt i sin ordning att du betalar med monetära medel för bilen, trots att ni är vänner.

Låt oss nu anta att du köper en produkt av ett företag och de ger dig en mycket god service via sina sociala mediekanaler. Vilka är det då du egentligen har en social relation med? Jo, människorna på företaget. Du kan aldrig ha en social relation med varumärket i sig. Men tack vare kontakten med människorna på företaget och den emotionella verklighet som finns på företaget växer också dina emotionella band till varumärket. Så nästa gång du köper en produkt väljer du samma varumärke. Men eftersom den sociala ekonomi du har tillsammans med “varumärket” egentligen är en social ekonomi mellan dig och människorna på företaget är det heller inga problem att ha en monetär relation med själva varumärket, det vill säga produkterna eller tjänsterna, i sig.

Grunden för våra medier har förändrats

Så är det då meningslöst babbel som florerar på twitter? Nej, jag skulle snarare säga att det är ett utslag av de två ekonomiska modellerna som samsas om utrymmet, något vi helt enkelt inte är vana vid i en värld där ekonomiska intressen alltid varit grunden för våra medier.

Nästa fråga blir då “hur kan företagen konkurrera med denna sociala ekonomi?” Frågan har jag delvis besvarat. Genom att erbjuda sociala band med människorna på företaget. Men med tanke på att de är främlingar för oss medan våra vänner på facebook, twitter, youtube, myspace och allt vad det är är sådana vi aktivt valt att ha runt oss så räcker inte det. Det är här de sociala banden (eller våra upplevda sociala band) till varumärken kommer in på allvar. Här menar jag att företagen helt enkelt måste vara generösa. Sociala ekonomier bygger som sagt på tjänster och gentjänster. Det är precis vad företagen också måste erbjuda. DE måste, ur ett monetärt perspektiv, ge bort visa saker gratis. Sett ur ett socialt ekonomiskt perspektiv kan man dock inte prata om att ge bort något gratis, man investerar snarare i den sociala relationen. Men det syns inte i ekonomiska kolumner och är därför en mycket svår omställning för många företag.

“Gratis” skapar efterfrågan

Men att “ge bort saker gratis” kan vara ett sätt att skapa efterfrågan på annat. Två mycket effektiva saker att ge bort skulle jag säga är underhållning och information. Under information sorterar jag bland annat kundservice och annan hjälp. Vad denna underhållning och information sedan består av är givetvis svårt att säga då det ofta är knutet till vilka produkter/tjänster man säljer. Men ett bra exempel är Apple.

Till deras iPhone kan vem som helst skriva applikationer som man sedan kan lägga upp på Apples hemsida för andra att ladda ner. Detta innebär att det finns otroligt mycket mer applikationer till iPhone än Apple själva någonsin skulle kunna ta fram. En del är riktigt dåliga, men en del är också helt fantastiska. Poängen är att Apple kan erbjuda detta till sina kunder eftersom det inte kostar dem någonting. Som skapare kan du ta betalt för dina skapelser. Väljer skaparen av en applikation att inte ta betalt för den kostar den inte heller någonting för den som vill ha den. Utbudet leder till att iPhonens användningsområde hela tiden växer och blir därför också mer och mer attraktiv att äga. (Det här skulle jag för övrigt primärt sortera under underhållning, även om en del applikationer givetvis kan ha stort nytto eller informationsvärde.)

Så för att runda upp är inte verkligheten så enkel att twitter bara består av meningslöst babbel. Det beror helt på ur vilket ekonomiskt perspektiv man ser på saken. Den monetära eller den sociala ekonomin.

Får man länka till vad som helst? Tydligen inte. En 31-årig man har polisanmälts av Canal+ och åtalats för att ha länkat till två stycken webbsända elitseriematcher.

Fenomenet är inte nytt. Tidigare i våras fälldes Pirate Bay för att de tillhandahåller länkar till upphovsrättsskyddat material. Rätt eller fel? Kanske, kanske inte. Jag skulle dock snarare vilja fråga om det har någon betydelse om det är rätt eller fel. Det finns de som vill forma hela världen, så finns det de som accepterar världen som den är och anpassar sig därefter. Det första är i princip ett omöjligt uppdrag, det senare något som vi faktiskt kan styra över.

Generalfelet som Canal+ gjorde under den här tiden - jag är hockeyintresserad och har köpt webbsändningar från företaget - var att alla som betalade för tjänsten fick samma länk. Den var inte skyddad på något sätt utan den som hade tillgång till länken kunde se sändningen oavsett om man betalat för den eller inte. Så felet är alltså inte att någon länkar till sändningarna, utan att det faktiskt går att med bara en länk se matcherna.

Idag är tekniken lite annorlunda. Idag checkar man med teknikens hjälp av så att den som betalar också är den som tittar. Dock anser jag inte att det är acceptabelt att företag öppnar dörrarna på vid gavel och därefter åtalar mäniskor som går igenom dem. Var finns företagets eget ansvar? Ibland är det lite för lätt för de rika att bara kalla in sina jurister.

Risk eller möjlighet?

Många företag ser idag stora risker med hur deras material sprids på nätet. Frågor man måste ställa sig är ifall det går och - i så fall - om det ens är önskvärt att stoppa den utveckling som pågår. Vissa företag har skygglapparna på och vill att allt ska vara som det var då konsumenterna inte kunde göra sina röster hörda eller agera på andra sätt (som att dela med sig av material). Andra tar åt sig av det nya och bygger sina affärsmodeller efter de nya förutsättningarna. Dessa företag är sådana som använder nätet till att bygga en hype och stärka sitt varumärke för att kunna sälja mer av produkter som inte kan delas på nätet.

Nu säger pessimisten “men om man säljer immateriella produkter då?” Svaret är; skapa produkter som inte kan kopieras hur som helst. Trent Reznor från gruppen Nine Inch Nails har arbetat effektivt med detta, trots att hans huvudprodukt är musik. Han har delat ut musik gratis, till och med smugit ut ännu ej släppta skivor på nätet, för att skapa hype. Därefter har han bland annat sålt samlarutgåvor av skivorna med högre eller lägre exklusivitet, i prisklasser från några hundra till några tusen kronor. Att musiker dessutom kan få fler fans villiga att betala för konsertbiljetter på detta sätt är så uppenbart att det inte behöver nämnas.

Frågan som jag och många andra ställer sig är när åtalet mot Google för att de länkar till upphovsskyddat material kommer. Eller är de för stora och viktiga för den immateriella industrin för att åtalas?

Sedan den fällande domen mot Pirate Bay har det debatterats i massor i huruvida domen var rätt eller fel. Helt väntat. Frågan är om så mycket energi någonsin har slösats på en så irrelevant fråga.

Självklart är det en stor sak för den enskilde människan, i det här fallet killarna som har drivit Pirate Bay. Men frågan är så felställd så det saknar motstycke. Fildelning är verkligheten vare sig vi tycker det är fel mot artister, konstnärer och deras uppdragsgivare i form av skivbolag, spelindustrin och filmproducenter.

Jag befarar att de stora förlorarna när juristerna går fram kan faktiskt bli just artisterna och konstnärerna. För i den utdragna process som bara har påbörjats får skivbolag med flera ett vindskydd att gömma sig bakom när det blåser kallt när en friande dom hade kunnat tvinga dessa att utvärdera sin egen roll och börja arbeta fram fungerande affärsmodeller för den framtid som i alla andra än deras värld faktiskt redan är verklig. Och ju längre mellanhänderna mellan artister och konsumenter tillåts att slåss med juridiska medel, desto längre är risken att det tar innan man på allvar växer in i fungerande system för 2000-talet i de “drabbade” branscherna. I slutänden kan alltså en utdragen strid göra att artisterna förlorar mer pengar än de hade behövt. Knappast vad jag skulle kalla lojala arbetsgivare…

Men samtidigt är det förståeligt. I en värld där en skiva kostar en bråkdel att spela in mot vad den gjorde för bara 10 år sedan och där marknadsföringen av en artist kan skötas av artisten själv, där vem som helst kan upptäcka ett band eller en artist, i den världen håller producenterna på att bli överflödiga. Och då finns det bara två val. 1. Att slåss för sitt eget existensberättigande, även om det innebär att jaga sina egna konsumenter, skapa ett övervakningssamhälle genom lagstiftning och sätta sina anställda i en ogynnsammare situation än de behöver sitta i eller 2. Se över sin verksamhet och försöka komma på en affärsidé som passar in i verkligheten som den ser ut.

Så den konstruktiva frågan är inte ifall Pirate Bay gjorde fel eller inte. Istället bör man, oavsett vilken roll i samhället man har, fråga sig; hur hanterar vi den verklighet som Pirate Bay varit med och skapat?