För ett par veckor sedan var jag på ett seminarium som handlade om sociala medier. En dam ställde frågan hur man vet var människor finns just nu på nätet. För man måste ju veta det så man marknadsför sig på rätt ställe. (Jag antar att undertexten rörde sig kring att det blommar upp sidor som facebook och youtube bara för att några år senare vara ersatta av andra.)

Mitt svar på frågan var att det snarare handlar om att ha en förståelse för vilka mekanismer som ligger bakom att, hur och varför människor använder sociala medier. Varför dras människor till något som facebook? Vilka bakomliggande psykologiska, sociala, tekniska, kulturella (med fler) parametrar spelar in? En fråga som Vad är det som gör att folk vill delta i ett community är betydligt viktigare än vilket community deltagaren för dagen väljer. Var de finns idag går alltid att ta reda på om man bara håller öron och ögon öppna.

Efteråt fortsatte jag att fundera på frågan som damen ställt och kom fram till att även mitt eget svar var otillfredställande och behövde problematiseras. Kanske kommer det i en snar framtid inte ens spela någon roll vilka sidor människor använder?

Stora mängder information kräver avancerad filtrering. Ett sätt är att presentera sina önskemål för vad man är intresserad av att hitta. Google är ett exempel. Du skriver in ett eller flera sökord och får tillbaks förslag.

Ett annat exempel är samverkande system. När man idag registrerar ett konto på Twitter så får man frågan om sidan ska gå igenom ett antal nätverk som du har på nätet, som till exempel dina gmailkontakter. Och använder du någon lifestream på nätet så kan de inte sällan hämta information från till exempel ditt facebookkonto. De här systemen blir hela tiden smartare på att samverka. Och med den öppenhet som präglar hela internetkulturen lär vi få se betydligt mer av den varan. Om inte olika företag utvecklar system som kan samverka med andra system så lär open source-communityn förr eller senare komma på sätt att få system att samverka.

Hur spelar då det här in på damens fråga? Jo, lyckas du skapa en attraktiv information som människor inte vill filtrera bort så kommer denna i framtiden i ännu högre grad än vad som sker redan idag att sprida sig mellan olika system. Eller rättare sagt, vi kommer inte att se till exempel facebook, twitter, vår mail och vår rss som speciellt skilda från varandra.

För samtidigt som våra verktyg för att filtrera bort information blir mer och mer avancerade så blir de per automatik också bättre och bättre på att hitta just det vi vill hitta. Och då är det “bara” frågan om att se till att erbjuda så attraktiv information så att människor faktiskt vill prata med dig. (Och hur gör man då det? Ja, det är ett ämne jag säkerligen kommer återkomma till och titta på från flera olika perspektiv.)

På gymnasiet hade vi en gång en föreläsare som sa att papperstidningen aldrig kommer försvinna, att det var ett område som internet inte skulle rå på. Han menade bland annat att vi alltid skulle vilja ha något att bläddra i på tunnelbanan. Vi skulle inte heller vilja läsa så mycket på en skärm.

Jag ifrågasatte påståendet och lyfte bland annat fram den forskning som vid tidpunkten gjordes kring elektroniskt papper där innehållet skulle vara utbytbart. Jag såg nya möjligheter i till exempel distributionsformer för tidningar. Ett elektroniskt papper skulle till exempel kunna fyllas med morgonens innehåll innan vi gick hemifrån för dagen.

Eller så skulle tidningarna se helt annorlunda ut. Men att förändringar skulle komma som tillåter människor att läsa sin miljövänliga nättidning även på tunnelbanan ansåg jag att man ändå borde kunna tänka sig.

Idag, 15 år senare, sitter jag och skriver det här på tåget. Jag har inte tagit någon gratistidning och brukar inte heller göra det. Därmed inte sagt att jag aldrig läser nyheterna på tåget. Runt omkring mig sitter det människor och bläddrar i papperstidningar, men många sitter också och knappar på sina mobiltelefoner. Kanske därför att de precis som jag har kommit på att det är ett smidigt sätt att på morgonen ta del av vad som har hänt i världen.

Genom att använda mobilen behöver jag inte välja mellan Metro eller den numera något mindre frekvent utgivna City. Jag kan välja att läsa tidningar från vilken del av världen jag vill.

Men jag behöver inte nöja mig med att läsa nyheterna. Jag kan också välja att lyssna på dem, eller varför inte titta på dem? TV i mobilen är inte längre någon utopi utan i allra högsta grad verkligt. (Även om överföringshastigheterna bör bli lite bättre för att det ska vara riktigt optimalt.)

Och förutom nyhetsuppdateringar har jag också möjlighet att ta del av annat medieinnehållet. Även sådant där jag själv kan bidra med innehåll, som att uppdatera mig på vad som händer i min vänkrets genom ett besök på facebook, twitter och de andra digitala nätverken jag ingår i.

Det är fortfarande många som väljer papperstidningen. Men med tiden tror jag att det kommer bli mer och mer ovanligt. Även om de än så länge är överlägsna om man vill lösa korsord. Men en poäng med allt detta är att formen inte längre har så stor betydelse när vi använder medierna, åtminstone inte när det gäller ”bruksinnehåll” som till exempel nyheter. (En film ser jag fortfarande mycket hellre på bio eller hemma i tv-soffan än på en tvåtumsskärm på mobilen.)

Tidningar i mobilen har dessutom ett antal fördelar utöver tillgången och smidigheten att ha allt på ett och samma ställe. I det digitala samhället måste vi hitta sätt att sortera informationen enkelt. Vi måste välja men också välja bort en mängd information. Genom att nyheterna presenteras som länkar i digitala tidningar kan jag mycket snabbare välja vilka nyheter jag är intresserad av.

Vad kan man då lära sig av föreläsarens påstående? Kanske att vara försiktig med meningar som innehåller orden ”det kommer alltid” eller ”det kommer aldrig”. Vi lever i en föränderlig värld. En gång i tiden skulle vi aldrig kunna segla jorden runt för då skulle vi segla över världskanten. Att vi gör saker och ting på ett visst sätt beror ofta på att vi inte har kommit på något bättre att göra dem på. Men det betyder inte att det inte kan finnas bättre sätt.

Jag gillar verkligen hur man beställer pizza i USA. Man betalar en grundavgift och sedan extra för varje tillbehör som man väljer från en lista.

Kanske är Capriciossa och Calzone alltför inarbetade namn här i Sverige för att svenska pizzerior ska kunna gå över till den amerikanska modellen. Men svensk tv kan.

När digital-tv lanserades i Sverige någon gång i början av 2000-talet retade jag mig på att man alltid var tvungen att köpa kanalpaket. Det betydde att ville du ha Discovery Channel så fick du med den arabiska kanalen MBC vare sig du kunde arabiska eller inte. Och givetvis motiverade antalet kanaler digital-tv-företagens priser. Det vill säga vi fick betala även för kanaler vi inte ville ha, trots att tekniken gjorde det fullt möjligt att leverera enskilda kanaler.

Så för någon vecka sedan såg jag en annons från ett av dessa digital-tv-bolag. Återigen ville de sälja ett programpaket för 59 kronor i månaden för tiotalet kanaler. Men den här gången fanns det ytterligare ett alternativ, nämligen att köpa kanalerna en och en för 9 kronor styck.

Det tog nästan tio år, men vi kan vara glada att företag äntligen har börjat förstå att konsumenterna har tagit makten för att behålla den. Det ligger i den nya teknikens natur att vi kan välja och vraka ur det vi vill ha. Faktum är att vi inte bara kan göra det. Vi måste göra det. Utbudet är så enormt idag så snarare än att välja vad vi vill ha så måste vi välja bort det vi inte vill ha. Och i en tid då utbudet är så stort att vi tvekar att betala för det som vi faktiskt vill ha (i alla fall om vi inte är väldigt måna om att få produkten) så vill vi definitivt inte betala för sånt som vi inte vill ha.

På det sättet har amerikanska pizzabagare länge varit före sin tid.

Den brittiska popeliten organiserar sig och givetvis handlar det som alltid nuförtiden i musikbranschen om fildelning. Men den här gången handlar det inte om att stoppa de små ligisterna som stjäl de snälla artisternas musik. Nej, istället har stjärnor som Annie Lennox, Robbie Williams, Peter Gabriel, Radiohed och 140 andra stora brittiska artister organiserat sig för att tillåta deras fans att ladda ner deras musik. Gratis!

Kors i taket! Men skivbolagen säger ju att det inte kommer att göras någon musik alls i framtiden om man inte får stopp på stölderna? Och några nya artister blir det inte tal om, för alla sysslar med musik för att bli rika stjärnor över en natt och den mänskliga rättigheten försvinner om folk laddar ner musik! Vill dessa artister som nu samlar sig under namnet FAC skjuta sin egen bransch i sank? (Och är namnet tänkt som en pungspark mot skivbolagens girighet eller är det bara en tillfällighet?)

Eller kan det vara så att artisterna vet att de faktiskt kommer att överleva, den organiserade brottsligheten till trots, men att skivbolagen inte nödvändigtvis gör det? Kan det vara så att dessa artister har tröttnat på att vara skivbolagsbossarnas små marionettdockor?

Ibland blir det rentav löjligt. Som när Håkan Hellströms skivbolag använder honom som afischnamn i kampen mot illegal nedladdning samtidigt som man bara behöver googla på honom för att få veta var han egentligen står i frågan. Vad har skivbolaget egentligen för hållhake på honom?

Eller är det så att de stora artisterna vill slå vakt om sitt revir? Att det inte ska kunna slå igenom några nya band? För om skivbolagen har rätt så kommer ju inga nya artister kunna komma fram! Nej, de spekulationerna tar man effektivt död på genom att föreslå ett stödpaket till nya artister. Inte för att det kommer att behövas (tro mig). Det är bara en rökridå, precis som i fallet med Hellström. Men det är smart ur ett retoriskt perspektiv eftersom det effektivt dödar skivbolagens kanske största argument.

Vill du veta mer? Metro ger dig svaren.

Någon gång före sin död år 1883 sa Karl Marx att den som kontrollerar medierna kontrollerar samhället. (Det exakta datumet för uttalandet finns snart i en wiki nära din uppkopplingsnod.) Skulle kontrollen över medierna förändras så kommer också samhället att förändras, alltså var ett övertagande av makten över medierna en viktig del i Marx revolution. Nu ser det ut som om Marx teorier håller på att omsättas i praktik, även om det förmodligen inte tar sig dem uttryck som den gode filosofen tänkt sig.

Nu får nämligen alla makten över medierna. Någon kanske protesterar och säger att än har de stora kolosserna agendan i sin hand, så egentligen är det inte så mycket som har förändrats. Men å andra sidan var det den så kallade bloggosfären som förde upp det omdebatterade ämnet kring sanningshalten i Liza Marklunds bok Gömda på tidningarnas agendor. Det var samma bloggosfär som på många sätt mobiliserade motståndet mot FRA-lagen. Dessutom har man varit en viktig spelare i diskussionerna kring IPRED-lagen och Pirate bay-rättegången.

Det betyder givetvis inte att makten över medierna har förflyttats helt från mediekonglomeraten till den vanliga människan. Men det är ett tecken på att konglomeraten har fått ge ifrån sig en del av den kontroll de tidigare hade.

Andra, och kanske ännu mer intressanta, tecken på detta är att medierna inte längre nödvändigtvis är massmedier. Idag har vi en-till-många-kommunikation, en-till-få-kommunikation, en-till-en-kommunikation och många-till-många-kommunikation, blandat i en enda stor härva och ofta utan tydliga gränser mellan de olika formerna. Och Marx verkar faktiskt få rätt i att makten förskjuts när parametrarna för vem som producerar medieinnehållet förändras.

Att gå så långt som att, i marxistisk anda, säga att detta kommer att leda till kommunism är nog däremot att ta i. För Marx var det förmodligen den enda lösningen, men det var för över hundra år sedan. Idag ser samhället annorlunda ut.

Jag tror visserligen personligen att det kan leda till ett mindre monetärt samhälle där andra värderingar än enbart profit tillåts styra. Mediernas huvudsyfte under en väldigt lång tid varit att gå med vinst. Till detta kommer Marx tankar om att upprätta och befästa ideologier, som ofta är mindre explicit och kanske inte ens ett medvetet val av mediefolket. Men idag kan medierna lika väl användas till att planera en grabbhelg i Småland under våren, något som jag och några vänner gör just nu på Facebook. De kan också användas för att protestera mot diverse företag som man inte tycker möter sina egna moraliska och etiska värderingarna. Eller så kan man helt enkelt välja att filtrera bort dessa företag.

Något som också görs, fast inte alltid genom att medvetet sortera bort företag. I vissa fall kan det istället handla om att välja ut det företag man bäst tycker möter de egna kraven. Som i fallet Carrotmob. Det är en sajt som samlar ihop människor som därefter väljer ut den mest miljövänliga handlaren att handla av. Genom att alla handlar hos den miljömedvetne handlaren så blir denne belönad för sin miljömedvetenhet, vilket ger andra handlare incitament att också tänka mer miljövänligt. Handlaren får sin ekonomiska belöning och kunderna känner att de slår ett slag för en bättre miljö. (Se carrotmobs hemsida för en helt underbar animerad kortfilm som förklarar hur konceptet fungerar!)

Så istället för kommunism, som Marx såg som det enda alternativet, tror jag att vi kommer att få ett samhälle där företagen tvingas ge upp sin ständiga kamp för allt större avanser genom girighet (helt i linje med Marx), men där det också finns möjlighet till större avanser genom att ta ett etiskt ansvar. Min gissning är att vi kommer få mer ärliga företag, men också mer samhällsansvariga och miljömedvetna företag. Och i globaliseringens tecken innebär ”samhället” i det här fallet hela världen. Därav allt prat om transparens i dessa dagar.

Så förbered er, för nu kommer revolutionen! Men istället för en herren på täppan-lek där några bestämmer allt, tror jag att makten kommer fördelas i mindre skala fast på fler.

Jag nämnde expertsystem i mitt förra inlägg. Låt oss ta en lite närmare titt på detta moderna fenomen.

Anthony Giddens pratar om expertsystem som system byggt av experter som sedan vem som helst av oss kan använda. Ofta är systemet byggt av flera olika experter som ansvarar för olika delar. En bil är ett bra exempel. Någon bygger bromssystemet, en annan motorn och en tredje gjuter och monterar inredningen. Kunden gör inget annat än att betala för och använda bilen. Han tvingas därmed också att sätta sin tilltro till att experterna bakom systemet kunnat sina saker.

Inom expertsystemet finns olika tangeringspunkter där användaren måste ha förståelse för hur just den delen av systemet fungerar. I fallet med bilen kan det till exempel handla om att användaren förstår vad som händer när han gasar, bromsar och styr. Däremot vågar jag nog påstå att det är få som i detalj kan beskriva hur och varför en insprutsmotor fungerar.

I höstas skrev jag ett skolarbete där jag diskuterade hur expertsystem kan tänkas förändras med hjälp av internet och digital teknik. Den digitala tekniken gör att fler får möjlighet att vara med och utveckla det expertsystem som jag menar finns för global kommunikation och som omfattar såväl internet som globaliseringsprocessen. (Det är oerhört svårt att dra gränser här, så jag hoppas du ursäktar den något luddiga definitionen.) Fler människor lär sig hur man använder bildbehandlingsprogram, hur man programmerar, hur man sprider sina åsikter med hjälp av bloggar, microbloggar, videosnuttar på exempelvis Youtube osv, osv. Därmed blir dessa även delaktiga i andra expertsystem som nöjesvärlden, nyhetsförmedlingen, teknikutvecklingen… listan kan göras nästan hur lång som helst.

Vi ser alltså hur många expertsystem smälter ihop till ett. De flesta av oss blir dessutom både experter på och användare av systemet.

Det här har en hel del fördelar. Man kan till exempel dra nytta av den allt större massans kollektiva intelligens, som Pierre Lévy kallar det. Det innebär i princip att när många människor slår sina kloka huvuden ihop så kan de lösa betydligt mer komplicerade problem än någon av dessa hade kunnat lösa var för sig. (Så mycket för det ensamma geniet.) Det här ökar upp farten på mänsklighetens utveckling. Med andra ord kan vi förvänta oss en ständigt accelererande utveckling inom tekniken, men förmodligen också inom områden som kanske är svårare att mäta. Kanske kan det faktum att USA för ett par månader sedan installerade sin första svarta president vara ett tecken på en sådan utveckling. Internet var ju en inte alltför oviktig del i Obamas kampanj, ett medium som bjuder in även småfolket och ger dessa möjlighet att påverka.

Men samtidigt som vår utveckling rasar framåt i en fart som den aldrig tidigare har haft så finns det även risker med sådana system. Dels kan även grupper med ont uppsåt sprida sin information lättare och mer osynligt (hörde jag någon säga al-qaida?). Men varje del av systemet blir också mer beroende av de andra delarna i det och inte minst den expertis som finns bakom de andra delarna. Vi får ett samhälle där vi vet oerhört mycket mer om vissa saker, men samtidigt kan vi inte vara experter på alla områden. De är alldeles för många och komplicerade. Därför måste vi hela tiden öka vår tillit till världen runt omkring oss. Det betyder att även om vi har stenkoll på vårt område så blir det hela tiden svårare och svårare att ha koll på helheten. Och med det ställs större och större krav på koordination av olika grupper.

Vad vi har sett på senare tid, som en direkt effekt av detta skulle jag vilja hävda, är att ansvaret glider över mer och mer på användaren. På wikipedia är det användarna själva som skriver artiklarna. På Pirate bay tillhandahåller skaparna tekniken, hur användarna sedan använder den är upp till var och en. På terroristsajter kan man läsa om hur man gör en hemmagjord bomb. Tre exempel där ett är klockrent till utvecklingens fördel, ett är omtvistat och ett syftar till förtryck och destruktivitet.

Idag var jag i bokaffären (den fysiska) och inhandlade två böcker. Wikinomics, som verkar handla om användardeltagande ur främst ett ekonomiskt perspektiv (kanske något för åklagarna i Pirate bay-rättegången, för att inte tala om film- och skivbolagen!) och Next now, om kommande, och kanske även pågående, trender i samhället. Dessutom var jag inne i bokhandeln (den virtuella) och köpt The information society av Robert Hassan. Om de förtjänar äran dyker de snart upp på boktipssidan med isbn-nummer och hela kittet.

Dessutom passade jag på att införskaffa Anthony Giddens Modernitetens följder. Dels för att det var en mycket intressant bok, men också för att jag funderar på att bygga en del av min teoridel i den pågående c-uppsatsen kring några av hans teorier, framförallt expertsystem. Det förra exemplaret tillhör egentligen Södertälje stadsbibliotek.

Jag träffade en kompis på tåget på vägen hem idag som berättade hur han på ett kreativt sätt utnyttjar den nya tekniken för att utöva sin makt som konsument.

Med hjälp av vännens IP-telefoniabonnemang kan han välja hur varje inkommande nummer ska hanteras. Han kan välja att till exempel spärra eller vidarekoppla specifika nummer, något som kommer väl till pass vid samtal från mindre nogräknade telefonförsäljare som trotsar NIX-listan, undersökningsfirmor och andra oönskade uppringare.

När den här kompisen får samtal han helst sluppit från diverse företag går han helt enkelt, i transparensens tecken, in på företagets hemsida och letar upp vd:ns mobilnummer. Därefter kopplar han om alla samtal från företaget till detta nummer. Så när försäljaren ringer nästa gång får han prata med sin chef istället för min vän.

Det här tycker jag belyser på ett ganska komiskt sätt den ökande konsumentmakt som teknikens framsteg leder till.

Open source är ett vedertaget begrepp inom datavärlden. För dig som inte stött på begreppet tidigare kan det förklaras med att någon gör ett datorprogram. Därefter släpper denne någon programkoden fri så vem som helst kan gå in och ändra eller göra tillägg i den. (Vill du veta mer? Gå in på wikipedia och sök på Linus Torvalds.)

Men det var inte det jag tänkte ägna det här inlägget åt. Jag tänkte istället skriva om vad jag kallar social open source.

Häromdagen bjöd Södertäljes elitserielag i ishockey sin publik på ishockey. Man gjorde det för att man haft dåliga publiksiffror under säsongen och ville locka tillbaks publiken. Ekonomin var sekundär och man räknade med en förlustaffär. Det kom 6130 personer (fullsatt). Alla gick in gratis och trots beräkningarna att gå minus gick matcharrangemanget med större vinst än en vanlig match. Det var möjligt genom att klubbens sponsorer frivilligt fick ansluta sig till projektet. Alla företag som var med på evenemanget förband sig att betala en krona för varje besökare som kom.

Men det stannade inte där. På Södertälje SK:s hemsida finns ett forum för dess supportrar och när nyheten att sponsorerna hade gått med på att betala för en gratismatch dröjde det inte länge innan inlägg dök upp där forummedlemmarna ville vara med och bidra. Någon föreslog att även privatpersoner borda kunna anmäla sig och betala 10 öre per åskådare som dök upp till matchen. Så när pucken släpptes hade forummedlemmarnas engagemang samlat in ytterligare runt 200 000 kronor som klubben inte hade räknat med då man drog igång arrangemanget.

Det är detta som jag kallar social open source. När vi släpper ordet fritt öppnar man samtidigt för nya idéer. Vissa bättre än andra. I det här fallet var de värda en femtedels miljon.

Det är dock inte första gången som social open source använts. I de två senaste amerikanska presidentvalen har sociala nätverk på internet spelat en stor roll. I valet 2004 blev sånär Howard Dean vald, trots att han är långt ifrån att vara den typiske amerikanska presidentkandidaten. (En av de andra presidentkandidaterna tvingades ”offra” sig för att dra med Dean i fallet.) Hade det inte varit för social open source är det också mycket möjligt att Amerika hade haft en vit president idag. Men tack vare social open source och sociala medier svor USA:s förste svarte och en av de mest vänstervridna presidenterna sedan JFK presidenteden i veckan.

Som en notis kan jag även berätta om Södertäljes basketlag i Basketligan. För ett par år sedan valde man att låta publiken betala vad man tyckte att det var värt att se en match. Betalningen skedde dessutom efter att matchen var färdigspelad. Ett modigt drag då man kan tänka sig att en vinst skulle generera betydligt mer pengar än en förlust. Det var ett sätt att låta publiken värdesätta produkten. Även om det inte har en direkt anknytning till digital kultur så kanske det finns något för ekonomer att lära sig av historien. För trots att laget förlorade så fick man in pengar. Inte lika mycket som vanligt och förmodligen inte lika mycket som vid en vinst. Men det visar att det finns en betalningsvilja hos folk. Kanske något att tänka på vid utvecklandet av nya ekonomiska modeller. När börjar till exempel skivbolag låta fansen välja själva hur mycket de vill betala för en skiva?

Digital kultur är konsumenternas kultur. Men det innebär inte att det inte går att tjäna pengar i den.

Så var det då dags för mig att skriva c-uppsats. Igen. Förra gången handlade det om ARG-spel som marknadsföringsmetod. Den här gången tänkte jag fokusera på hur vi lär oss och tar till oss kunskap genom digitala nätverk som internet. Jag kommer inte ha fokus på marknadsföring i den här uppsatsen, utan se på frågan ur ett bredare och kanske mer allmänt perspektiv. Men en djupare förståelse för hur digital kultur fungerar är givetvis viktiga kunskaper även inom modern marknadsföring.

Studien kommer att ta sin utgångspunkt i en subkultur som uppstått i den digitala åldern och som växt tack vare internet. Jag tycker att det känns extra intressant att det handlar om en subkultur som växt tack vare digitala medier och alltså helt är ett barn av sin tid. Att se hur en subkultur förändras av att gå in i en digital tidsålder hade säkert varit intressant det med, men det hade inte passat lika bra för mina syften.

Ämnet som lärs ut inom subkulturen är raggning. Utövarna själva skulle säkert inte använda detta ord och under det år som jag har förberett mig inför uppsatsen (jag började titta på företeelsen till min b-uppsats förra våren, men insåg att ämnet var för stort för en uppsats på den nivån) så kan jag inte annat än att hålla med. För många tycks det börja med att de vill bli bättre på att få kontakt med det motsatta könet. Och eftersom deltagarna nästan uteslutande är män, menar jag alltså kvinnor då jag skriver det motsatta könet.

Men ju mer deltagarna fördjupar sig i ämnet tycks de mer och mer komma in på självutveckling. Psykologiska teorier kring det egna psyket likväl som teorier kring vad det innebär att vara en riktig man avhandlas och mycket fokus handlar om att “vara sig själv”. Fast istället för att vara den som man är för tillfället, tycks man inom seduction, som många deltagare själva kallar företeelsen, snarare mena att bli den man vill vara. Denna möjlighet att riktigt grotta ner sig i ett ämne, ta in tvärvetenskapliga teorier med mer är en av orsakerna till att jag intresserat mig för just lärande på internet. Möjligheterna finns säkert även offline, men snabbheten och möjligheten att ta del av så många andra “medstudenters” erfarenheter hade då minskat radikalt.

Subkulturen startades av ett gäng grabbar i Kalifornien - däribland Neil Strauss, reporter på Rolling Stone Magasine som skrivit boken The game som är inkörsporten till seduction för många - och har spridit sig över hela världen tack vare internet. Det finns ett digert material i form av seminarier, nätforum, bloggar och så vidare, men även så kallade Boot Camps (kurser irl eller afk, välj själva) och att man träffas för att lära av mer erfarna deltagare förekommer. Det är bland annat mixen mellan olika teorier som nästan alltid kan inhämtas online och praktik offline som fascinerar mig.

För tillfället har jag givetvis inga fantastiska upptäckter kring hur kunskaper uppstår och sprids på internet, men jag kommer garanterat återkomma i ämnet under våren.