Psykologen Madeleine Gauffin Rahme pratade tillsammans med webbstrategen Therese Mannheimer i TV4 om sociala medier och deras påverkan på oss och våra relationer. Gauffin Rahme tar upp några punkter till varför denna nya verklighet kan vara skadlig för oss. Punkter som jag känner mig manad att bemöta.

Förytligande?

Bland kritiken nämndes ett förytligande av våra viktiga relationer. Vi kan till exempel ha 100-tals vänner på Facebook. Med så många kontakter menar Gauffin Rahme att vi inte har tid att livnära våra närmaste relationer.

Jag ställer mig kritisk till påståendet. En tillvaro med sina Facebookvänner på sajten är som att bo i en småstad där du känner alla. Det betyder inte att du är bästa vän med alla. Vissa umgås du mer med, andra umgås du mindre med. Jag upplever att Facebook snarare kan öka den tid vi har tillsammans med våra närmaste vänner, inte minska den. På så sätt fördjupas ofta också relationen. Här måste jag säga att Mannheimer också har en viktig poäng i att skilja på vänner (begreppet som används på Facebook), bekantskaper och nätverk. Vi står inte alla våra Facebooksvänner lika nära. Många pratar vi knappt ens med, det är mer ett sätt att hålla någon slags kontakt överhuvudtaget.

Ett annat sätt att se på förytligandet är detta: Jag undersökte i min senaste kandidatuppsats, som handlar om kunskapsspridning på nätet, så kallade raggningscomnunityn. Min analys är att vi faktiskt kan öppna upp oss mer rent känslomässigt i vissa lägen om vi erbjuds anonymitet. Det är en faktor som gör att vissa söker sig till nätet med frågor som kan kännas pinsamma eller politiskt inkorrekta. Men det visar sig också när man undersöker communityna närmare att många av deltagarna tar steget att möta andra från communityt även away from keyboard, till exempel för att praktisera sina nya kunskaper tillsammans. Min uppfattning är därför att just anonymitet i början av en vänskapsrelation kan fungera som en katalysator till ämnen som ofta tar betydligt längre tid att våga ta upp med nya bekantskaper. Därför tror jag att nya bekantskaper kan fördjupas snabbare i vissa fall tack vare sociala medier.

Ingen riktig närhet?

En annan punkt som togs upp var att vi inte får någon riktig närhet genom medierad samvaro. Här skulle jag vilja ge Gauffin Rahme en poäng ifall det är så att någon faktiskt byter ut sitt umgänge away from keyboard för att istället umgås at keyboard med sina sociala medier-vänner. Dock tror jag inte att det är speciellt vanligt. Genom att relationer faktiskt kan fördjupas på sätt som jag redan har beskrivit tror jag snarare att vi ofta känner en större närhet till våra närmaste om vi kan ta del av deras verklighet, det vill säga upprätthålla en social bindning, även när vi är ifrån varandra.

Verklig identitet

Gauffin Rahme tar också upp frågan om vi får en falsk identitet genom vår tillvaro i sociala medier. Hon menar att många överdriver vissa av sina egenskaper och förminskar andra. Vi förskönar verkligheten och blir mer de vi vill vara än de vi verkligen är.

För det första känns det konstigt för mig, som anser att vi alltid ska sträva efter att bli de vi vill vara och även tror att det är möjligt, att höra en psykolog säga detta. Visst är det viktigt med en korrekt självbild. Men man kan lika gärna använda denna bild som något att sträva efter även i övriga livet. Det kräver dock insikt och talar vi om unga personer kan nog Gauffin Rahme verkligen ha en poäng i att man bör vara lite försiktig. Men samtidigt tycker jag att det är märkligt när en psykolog fokuserar så mycket på vem man är istället för den vi vill vara.

För det andra undrar jag vad som egentligen ryms i begreppet verklig identitet. Är vår nätidentitet verkligen så verklighetsfrånvänd? Vi spelar dagligen en mängd olika roller. Vi är till exempel inte samma person om vi sitter och fikar med vår närmaste vän, vår mamma eller en dejt. Är jag stabil i mig själv så är rollerna förmodligen inte radikalt olika, det hade varit jobbigt när vi träffar flera olika personer samtidigt. Men det är likväl olika roller. Så fungerar vi människor och det beror på en mängd olika saker som vårt mål med interaktionen, den gemensamma historiken, de bådas förkunskaper inom ämnet som diskuteras och ibland även vilken miljö vi befinner oss i. Är det då konstigt om vi även på nätet intar olika roller?

Att prata om en verklig identitet som omöjlig på nätet är att se internet som något overkligt och världen bortom datorerna som verklig. Jag delar inte den världsbilden.

Därmed inte sagt att Gauffin Rahme inte har några poänger. Vi bör reflektera över våra liv på nätet och vi bör inte bara umgås med andra via datorn. Men för en generation som är uppväxt i ett digitalt samhälle tror jag att den balansgången är ganska naturlig.

Tags: psykologi, sociala medier, tv4

Inlägget postades den onsdag, september 16th, 2009 klockan 5:33 pm och finns i Samhället och den digitala kulturen. Du kan bli underrättad om nya kommentarer via RSS 2.0 feed. Du kan Kommentera inlägget, eller trackback från din egen webbplats.