Häromdagen sparkades Villalivs chefredaktör Ingrid Carlqvist för att hon bloggat om feminismens baksidor. Bland annat har hon ifrågasatt orättvisorna som män ofta ställs inför i vårdnadstvister. Detta upprörde en av tidningens annonsörer, Ballingslöv, så till den milda grad att man sa upp sina annonser i Villaliv, vilket fick till följd att Villaliv valde att sparka Ingrid Carlqvist. Händelsen kan man bland annat läsa om i Resumé. Den har även väckt heta känslor i bloggosfären där till exempel Pär Ström skriver följande.

Det finns en hel del intressanta frågor att ta ställning till här i samband med den mediala utvecklingen. Som till exempel frågan kring våra privata åsikter vs varumärket vi arbetar för. Är det inte förenligt med Villalivs varumärke att tycka att män behandlas orättvist i vårdnadstvister och andra könsrelaterade sammanhang? Och vad händer om Ingrid Carlqvist får stöd från andra annonsörer och de börjar dra in sina annonser på grund av Villalivs behandling av sin chefredaktör? Förväntas vi vara åsiktsfria maskiner även på vår fritid? Och hur kommer detta påverka olika rekryteringsprocesser? Kommer vi i framtiden få frågor som “har du några politiskt omdebatterade åsikter?”

Jag har själv varit i samma sits som Ingrid Carlqvist. Jag har nämligen också blivit sparkad för att ha bloggat. För att du inte ska tro att jag är bitter ska jag innan jag berättar min historia poängtera att det är jag inte. Det som följer här nedan fick mig att inse att för mig som har ambitionen att arbeta med modern kommunikation så var inte företagets policy förenlig med mina intressen.

Jag arbetade som konsulterande webbredaktör på en av Sveriges storbanker och fick erbjudande att gästblogga på handelshögskolans professor Micael Dahléns blogg nextopia. (Eftersom syftet inte är att hämnas väljer jag att inte skriva ut namnet på banken.) Samma dag som första inlägget postades blev jag inkallad till marknadschefen och fick veta att jag inte var önskvärd på företaget längre. Man ansåg att jag brutit mot företagets policy. I den fanns regler som sa att ingen som inte hade fått tillstånd av banken fick uttala sig i media. Att jag inte uttalade mig om jobbet i sig med ett enda ord hade ingen betydelse. En försvårande omständighet var att det i en biografi/resumé under två timmar ungefär stod att jag jobbade som konsult på banken, men jag fick samtidigt veta att det inte hade varit acceptabelt även om detta inte hade framgått.

När detta uppdagades fick jag veta att en tjej, som var anställd på företaget, hade blivit varnad för att hon uttalat sig i tv i rollen som representant för sin bostadsrättsförening. Inte heller i det fallet hade det hon sa någon koppling till jobbet på företaget. Den främsta orsaken till att hon varnades och jag sparkades var nog våra olika anställningsformer. Det hade förmodligen inte varit förenligt med svensk arbetslagstiftning att sparka någon av oss.

Kan dessutom tillägga att företaget i fråga verkade väldigt rädda för det stora monstret Sociala medier. Något som är ganska naturligt när man ställs inför något man inte förstår.

Vad lär oss då min, min kollegas och Ingrid Carlqvists historier oss? För det första att våra privata och professionella roller håller på att smälta samman. Titta bara på fallet Ingrid Carlqvist. Hon blir sparkad för att hon tror på något privat och är beredd att kämpa för det. Vad kommer härnäst? Vem blir först att sparkas för att han eller hon bloggar negativt om det parti chefen röstar på? Sådana frågor är stora och svåra.

För det andra måste företag inse att deras anställda kommer att göra sina röster, och därmed sina åsikter, hörda offentligt. En företagspolicy måste anpassas till det och låta människor vara människor om man vill att personalen ska trivas. Därmed inte sagt att man som anställd ska ha rätt att säga vad som helst om företaget. Men åsiktsstyrning har aldrig fungerat och kommer inte att göra det i de nya medierna heller. Det bästa sättet att styra sin personal är inte att tysta den utan att se till att den trivs och därför talar gott om företaget. I de fall de talar om företaget, vilket inte var fallet i något av ovanstående exempel.

Här är inläggen på nextopia som fick mig sparkad

Har du också hamnat i gråzonen för företagets policy när du använt sociala medier? Dela gärna med dig i kommentatorsfältet!

Tags: bloggande, ingrid carlqvist, nextopia, villaliv

Inlägget postades den onsdag, december 9th, 2009 klockan 5:14 pm och finns i Samhället och den digitala kulturen. Du kan bli underrättad om nya kommentarer via RSS 2.0 feed. Du kan Kommentera inlägget, eller trackback från din egen webbplats.