Finns det några unika idéer? Och kan idéer stjälas? Frågor som tillhör copyrighttidsåldern och kanske är mer aktuella än någonsin i och med att digital teknik gör det billigt att både hitta andras idéer och modifiera dem.

Två yrkesgrupper som ofta anklagas för att stjäla andras idéer är konstnärer, inte minst musiker, och marknadskommunikatörer av olika slag.

Innan vi fick olika copyrightlagar var det här en ickefråga. Att idéer spreds främjade mänskligheten och därmed också den som kommit på idén. Utan spridandet av idéer är det till exempel mycket möjligt att vi än idag inte hade bemästrat elden eller kunnat dra fördel av hjulets fantastiska egenskaper.

Är då copyrighten av ondo? Nej, inte nödvändigtvis. Den kan till exempel hjälpa uppfinnare att finansiera sin forskning och ge dem “lön” i form av intäkter. (För den som intresserar sig för copyrightfrågor och deras berättigande i det moderna samhället rekommenderas kraftfullt Lawrence Lessigs bok Remix som vidare läsning.)

Problemet är att vi är så fast i copyrighttänkandet att vi anser att användandet av närliggande idéer, eller samma idéer använda i ett nytt sammanhang, är stöld av den ursprungliga idén. Kanske inte så att det alltid håller för en fällande dom i en rättegång (tack och lov), men väl för att vi ska döma ut idén som en stöld.

Kristin Djerf skriver i artikeln Är det rätt att stjäla? om reklamen och menar att reklamare alltid har lånat av andras idéer. Men idag, menar hon, går det inte att komma undan med det eftersom någon annan alltid har sett ursprungsidén på Youtube.

Samtidigt är ett av exemplen i Djerfs artikel den så kallade Pianotrappan som Volkswagen använt sig av. Filmen är den mest spridda viralfilmen i världen enligt en artikel i Dagens Media (även den skriven av Kristin Djerf).

Ur en retorisk synvinkel

Ser man på frågan ur en retorisk synvinkel, vilket jag med min bakgrund självklart gärna gör, så handlar det inte om ifall en kommunikationsidé är en stöld eller inte. Enligt en av retorikens “grundlagar” är ett bra tals uppgift bland annat att “lära mottagaren något nytt”. Alltså handlar det inte om ifall idén har använts tidigare utan om mottagaren har sett den snarlika idén tidigare eller inte.

Givetvis tar man som kommunikatör en risk om man lånar någon annans idé. Men inte genom den omoraliska handling som andra eventuellt kan uppleva att man gör sig skyldig till. Den kommunikativa risken ligger snarare i att många i målgruppen redan kan ha tagit del av den ursprungliga idén och därför upplever den som “gjord”. I så fall kommer mottagarna inte heller att uppleva att kommunikationen lever upp till sitt kall att leverera något nytt eller “lära” mottagarna något.

Samtidigt är det idag näst intill omöjligt att faktiskt komma på en fullständigt unik idé. Vårt samhälle är byggt på idéer som ger upphov till nya idéer som ger upphov till nya idéer. Vi staplar dem på varandra, utvecklar dem och förfinar dem. Det var så vi kom på att vi kunde använda elden för att laga mat över och sedan, många förfiningar senare, uppfann elspisen och varmluftsugnen.

I slutändan så är en bra idé är en idé som gör sitt jobb. En dålig idé är en idé som inte gör sitt jobb. Stulen eller ej. Punkt.