Det har skrivits miljarder och åter miljarder ord om sociala medier och hur de fungerar. Det har skrivits skräckpropaganda och änglalika hyllningskörer om sociala medier. Det har skrivits analyser om hur det förändrar vårt samhälle och hur det inte förändrar någonting. Men det bästa text jag någonsin har läst om internet och sociala medier (tror jag, om jag inte glömt nån) är Douglas Adams text How to Stop Worrying and Learn to Love the Internet som han skrev för nästan exakt tio år sedan. Långt innan begreppet sociala medier myntats. Så enkelt men ändå så insiktsfullt. Texten känns på många sätt fortfarande mer aktuell än de som jag och tusentals andra sitter och skriver idag.

Douglas Adams förklarar att medierna blir mer och mer lika det som jag har pratat om i termer av en global by. Ingenting har förändrats rent kommunikativt mer än att vi nu kan kommunicera med varandra i medierad form på samma sätt som vi alltid har kunnat kommunicera med varandra, på gator och torg, i affärer och på kyrktrappan (nåja, den är det kanske inte så många på i dagens Sverige). Teknikutvecklingen har inte fört mänsklighetens sätt att kommunicera framåt, den har bara kommit ifatt våra naturliga sätt att kommunicera.

Och det förklarar Douglas Adams bättre än alla webbgurus jag någonsin har hört.

Dessutom förklarar han hur otroligt naturligt det är att stå som ett frågetecken inför det nya om man har upplevt det gamla, men samtidigt hur fullständigt naturligt allt som fanns i världen när vi föddes är för oss. Och därmed har han på ett väldigt konkret sätt förklarat begreppen digitala infödingar och digitala invandrare, fast med sina egna termer.

Ibland kan jag tycka att vi krånglar till vad det handlar om. Och kanske är det inte så konstigt. Adams utgår från enkelheten och essensen i mediernas förändring och hur den förändrar vår mänskliga tillvaro. Men förändringen skapar också problem i vissa områden. Och eftersom ett av dessa områden är hela vårt ekonomiska system, vilket till exempel leder till att företagen måste fundera på om deras huvudsyfte verkligen är att tjäna pengar eller om det är att tjäna människor för att därigenom tjäna sina pengar, så dras naturligtvis volymen på debatten upp. Det finns inget så kontroversiellt som att ifrågasätta det ekonomiska systemet. Säg att gud är homosexuell, att alla raser utom den ariska borde utrotas eller att den globala upphettningen bara är ont förtal av mänskligheten och du kommer ändå aldrig bli lika hatad, om än i det tysta, som om du ställer dig i ett ledningsrum och kritiserar kapitalismens rätt att styra över människor.

Samtidigt är inte företagens ord längre heliga. För tekniken har öppnat massmediernas tryckpressar och tv-studios för oss allihopa. Som Marx sa så ligger makten hos dem som kontrollerar produktionsmedlen och medierna är det kanske starkaste vapnet för att på fredlig väg kunna befästa och ständigt återskapa denna makt. Och på så sätt blir den stora medierevolution som stavas internet till ett hot mot kapitalismen. Företag har inte längre ensamrätt på det medierade ordet. Nej, inte ens på traditionellt dyrt medieinnehåll som ljud och rörlig bild. Det gör att gamla ekonomiska modeller kastas ut och nya byggs upp och de som byggt hela sin verksamhet på det gamla tänket måste antingen tänka om och anpassa sig eller riskera att slås ut. Och det gäller inte bara dem företag som säljer medieinnehåll. Det gäller alla företag. Utan kommunikation hade vi inte kunnat bygga en civilisation. Men under en lång tid var det ett fåtal som hade kontrollen över en mycket viktig del av kommunikationen i samhället, nämligen den medierade.

Douglas Adams skrev sin artikel redan för tio år sedan. Han skrev att det är naturligt för dem som är uppväxta med det interaktiva mediet internet. Precis som samma sätt att kommunicera har varit naturligt för oss i årtusenden, om än inte i medierad form. Och utifrån det perspektivet undrar jag om inte till och med den vassaste företagaren tycker att utvecklingen är ganska okej ändå när han kommer hem och ser sin son leka på vardagsrumsgolvet.

Vad tycker du? Har jag (eller kanske Douglas Adams) missat något? Skriv i kommentarsfälten och låt diskussionen börja!