Det har skrivits miljarder och åter miljarder ord om sociala medier och hur de fungerar. Det har skrivits skräckpropaganda och änglalika hyllningskörer om sociala medier. Det har skrivits analyser om hur det förändrar vårt samhälle och hur det inte förändrar någonting. Men det bästa text jag någonsin har läst om internet och sociala medier (tror jag, om jag inte glömt nån) är Douglas Adams text How to Stop Worrying and Learn to Love the Internet som han skrev för nästan exakt tio år sedan. Långt innan begreppet sociala medier myntats. Så enkelt men ändå så insiktsfullt. Texten känns på många sätt fortfarande mer aktuell än de som jag och tusentals andra sitter och skriver idag.

Douglas Adams förklarar att medierna blir mer och mer lika det som jag har pratat om i termer av en global by. Ingenting har förändrats rent kommunikativt mer än att vi nu kan kommunicera med varandra i medierad form på samma sätt som vi alltid har kunnat kommunicera med varandra, på gator och torg, i affärer och på kyrktrappan (nåja, den är det kanske inte så många på i dagens Sverige). Teknikutvecklingen har inte fört mänsklighetens sätt att kommunicera framåt, den har bara kommit ifatt våra naturliga sätt att kommunicera.

Och det förklarar Douglas Adams bättre än alla webbgurus jag någonsin har hört.

Dessutom förklarar han hur otroligt naturligt det är att stå som ett frågetecken inför det nya om man har upplevt det gamla, men samtidigt hur fullständigt naturligt allt som fanns i världen när vi föddes är för oss. Och därmed har han på ett väldigt konkret sätt förklarat begreppen digitala infödingar och digitala invandrare, fast med sina egna termer.

Ibland kan jag tycka att vi krånglar till vad det handlar om. Och kanske är det inte så konstigt. Adams utgår från enkelheten och essensen i mediernas förändring och hur den förändrar vår mänskliga tillvaro. Men förändringen skapar också problem i vissa områden. Och eftersom ett av dessa områden är hela vårt ekonomiska system, vilket till exempel leder till att företagen måste fundera på om deras huvudsyfte verkligen är att tjäna pengar eller om det är att tjäna människor för att därigenom tjäna sina pengar, så dras naturligtvis volymen på debatten upp. Det finns inget så kontroversiellt som att ifrågasätta det ekonomiska systemet. Säg att gud är homosexuell, att alla raser utom den ariska borde utrotas eller att den globala upphettningen bara är ont förtal av mänskligheten och du kommer ändå aldrig bli lika hatad, om än i det tysta, som om du ställer dig i ett ledningsrum och kritiserar kapitalismens rätt att styra över människor.

Samtidigt är inte företagens ord längre heliga. För tekniken har öppnat massmediernas tryckpressar och tv-studios för oss allihopa. Som Marx sa så ligger makten hos dem som kontrollerar produktionsmedlen och medierna är det kanske starkaste vapnet för att på fredlig väg kunna befästa och ständigt återskapa denna makt. Och på så sätt blir den stora medierevolution som stavas internet till ett hot mot kapitalismen. Företag har inte längre ensamrätt på det medierade ordet. Nej, inte ens på traditionellt dyrt medieinnehåll som ljud och rörlig bild. Det gör att gamla ekonomiska modeller kastas ut och nya byggs upp och de som byggt hela sin verksamhet på det gamla tänket måste antingen tänka om och anpassa sig eller riskera att slås ut. Och det gäller inte bara dem företag som säljer medieinnehåll. Det gäller alla företag. Utan kommunikation hade vi inte kunnat bygga en civilisation. Men under en lång tid var det ett fåtal som hade kontrollen över en mycket viktig del av kommunikationen i samhället, nämligen den medierade.

Douglas Adams skrev sin artikel redan för tio år sedan. Han skrev att det är naturligt för dem som är uppväxta med det interaktiva mediet internet. Precis som samma sätt att kommunicera har varit naturligt för oss i årtusenden, om än inte i medierad form. Och utifrån det perspektivet undrar jag om inte till och med den vassaste företagaren tycker att utvecklingen är ganska okej ändå när han kommer hem och ser sin son leka på vardagsrumsgolvet.

Vad tycker du? Har jag (eller kanske Douglas Adams) missat något? Skriv i kommentarsfälten och låt diskussionen börja!

Idag tänkte jag titta in lite i framtiden. För idag lanserades googles nya - och enligt vissa, revolutionerande - Wave. I den lååååånga demonstrationsfilmen som publiserades i slutet av maj visas härligheten upp och för en sådan som mig som gillar att gräva i varför vi är så fascinerade av communitys av alla dess slag så är det mycket spännande att se!

Jag får dock, som så många andra, hålla mig till tåls innan jag på riktigt får testa googles nya skapelse eftersom man skapar hype kring Waves genom att strypa tillgången till programmet till bara ett fåtal användare. En strategi som man testat med framgång tidigare, till exempel då man lanserade gmail. Nästa år kommer man dock att låta alla som vill ta del av Wave.

Men åter till kristallkulan. Vi hoppar fram ett år i tiden. Waves har vuxit lavinartat och det pratas om ett nytt sätt att använda internet (igen). Kalla det internet 2.5 om du så vill. Och överallt sitter reklamare på byråer och tänker “hur kan vi komma in i folks waves?”. Vilket naturligtvis är ett lika stort feltänk som dagens “hur kan vi nå ut via facebook?”. (Med waves menar man alltså inte programvaran utan de vågor av kommunikation som konsumenterna deltar i. Google definierar återigen språkligt människors användande av internet, precis som man brukar prata om att “googla” något snarare än att “söka” efter det.)

Det rätta sättet att tänka är istället “hur får vi folk att vilja ha oss i sina waves?”. Det ena tankesättet innebär att tränga sig på. Det andra att man blir inbjuden genom att faktiskt erbjuda kunden ett värde.

Hitta kundens värde i er reklam så kommer folk att vara intresserade av att lyssna. Waves är ytterligare ett steg mot att folk kan stänga ute sådana som de inte vill lyssna på, vilket i sig ökar värdet ännu mer av att bli inbjuden i kundens sfär. Och blir du det så se för guds skull till att inte missbruka förtroendet.

För övrigt ser jag fram emot att om ett år eller så inte längre surfa på nätet utan istället faktiskt surfa på vågor.

Jag har skrivit en del tidigare om collective intelligence och hur internet kan användas som ett kraftfullt kreativt redskap. Jag har då hävdat att resultatet överstiger summan av de enskilda deltagarnas totala kapacitet, vilket beror på att kombinationen av livserfarenheter, kulturella tillhörigheter och andra faktorer. Detta har alltid varit en förutsättning för kreativitet, men med internets fantastiska möjligheter att samla stora och diversifierade grupper ökar effekten dramatiskt.

De flesta grupper som du samlar på internet kommer vara spretiga även om gruppen kretsar kring ett smalt område. Gruppen pudelägare på Åsögatan kan till exempel innehålla såväl pensionerade mattanter som civilingenjörer i början av karriären som givetvis har radikalt olika livshistorier. Kombinationen möjligheten att enkelt skapa även små intressegrupper och varje enskild individs unika historia utgör grunden för stora kreativa möjligheter och internet har markant bidragit till denna utveckling.

Idag snubblade jag över följande blogginlägg som visar att internet numera är lika stort som en mänsklig hjärna. I alla fall om man räknar i form av kopplingar som görs mellan hjärnans neuroner och antalet länkar på internet. Något som kan verkar tala emot vad jag talat om tidigare, om det inte vore för att neuronkopplingar och internetlänkar givetvis är helt olika saker. Men det intressanta är att länkantalet på internet fördubblas vartannat år. Man behöver inte använda alla neuronkopplingarna för att räkna ut att det inte bara är ett enormt informationsflöde vi lever i, det förändras och växer dessutom hela tiden med en ofantlig hastighet.

Och mitt i detta informationsflöde står vi. Hinner vi med i allt som händer? Nej, det kan vi omöjligt göra. Men tack vare kopplingarna inom informationsflödet kan vi ta del av en “hjärna” som redan är väldigt mycket större än vår egen. Hur vi sedan väljer att använda den är helt upp till oss.