En undersökning visar att när människor blir fans och så kallade followers till ett varumärke i sociala medier, som till exempel på Facebook, så ökar också deras intresse att köpa produkter från varumärket. Huvudanledningarna till att man blir ett fan är inte helt överraskande att man redan är kund (49 % för Facebook), att man vill visa att man gillar varumärket (42 %) och att få rabatter och erbjudanden (40 %). Siffrorna ser ungefär likadana ut för Twitter.

Vad som är intressant är att alternativet roligt och underhållande inte kommer långt efter dessa kategorier. Det tolkar jag som att folk tycker om att ha en social relation till varumärket i fråga. Man vill helt enkelt vara en del av en gemenskap. Det här ser jag som ytterligare ett argument till att inte enbart använda sin fansida på Facebook som ett annonsplank. Försök gärna att hitta sätt att umgås med kunderna eller i alla fall att hitta på roliga aktiviteter så att deras medlemskap fortsätter att vara roligt och underhållande. Det kan vara ganska enkla saker som att erbjuda spel, tävlingar eller varför inte sätt att få kunderna att umgås med varandra?

Läs mer om undersökningen

Det har skrivits miljarder och åter miljarder ord om sociala medier och hur de fungerar. Det har skrivits skräckpropaganda och änglalika hyllningskörer om sociala medier. Det har skrivits analyser om hur det förändrar vårt samhälle och hur det inte förändrar någonting. Men det bästa text jag någonsin har läst om internet och sociala medier (tror jag, om jag inte glömt nån) är Douglas Adams text How to Stop Worrying and Learn to Love the Internet som han skrev för nästan exakt tio år sedan. Långt innan begreppet sociala medier myntats. Så enkelt men ändå så insiktsfullt. Texten känns på många sätt fortfarande mer aktuell än de som jag och tusentals andra sitter och skriver idag.

Douglas Adams förklarar att medierna blir mer och mer lika det som jag har pratat om i termer av en global by. Ingenting har förändrats rent kommunikativt mer än att vi nu kan kommunicera med varandra i medierad form på samma sätt som vi alltid har kunnat kommunicera med varandra, på gator och torg, i affärer och på kyrktrappan (nåja, den är det kanske inte så många på i dagens Sverige). Teknikutvecklingen har inte fört mänsklighetens sätt att kommunicera framåt, den har bara kommit ifatt våra naturliga sätt att kommunicera.

Och det förklarar Douglas Adams bättre än alla webbgurus jag någonsin har hört.

Dessutom förklarar han hur otroligt naturligt det är att stå som ett frågetecken inför det nya om man har upplevt det gamla, men samtidigt hur fullständigt naturligt allt som fanns i världen när vi föddes är för oss. Och därmed har han på ett väldigt konkret sätt förklarat begreppen digitala infödingar och digitala invandrare, fast med sina egna termer.

Ibland kan jag tycka att vi krånglar till vad det handlar om. Och kanske är det inte så konstigt. Adams utgår från enkelheten och essensen i mediernas förändring och hur den förändrar vår mänskliga tillvaro. Men förändringen skapar också problem i vissa områden. Och eftersom ett av dessa områden är hela vårt ekonomiska system, vilket till exempel leder till att företagen måste fundera på om deras huvudsyfte verkligen är att tjäna pengar eller om det är att tjäna människor för att därigenom tjäna sina pengar, så dras naturligtvis volymen på debatten upp. Det finns inget så kontroversiellt som att ifrågasätta det ekonomiska systemet. Säg att gud är homosexuell, att alla raser utom den ariska borde utrotas eller att den globala upphettningen bara är ont förtal av mänskligheten och du kommer ändå aldrig bli lika hatad, om än i det tysta, som om du ställer dig i ett ledningsrum och kritiserar kapitalismens rätt att styra över människor.

Samtidigt är inte företagens ord längre heliga. För tekniken har öppnat massmediernas tryckpressar och tv-studios för oss allihopa. Som Marx sa så ligger makten hos dem som kontrollerar produktionsmedlen och medierna är det kanske starkaste vapnet för att på fredlig väg kunna befästa och ständigt återskapa denna makt. Och på så sätt blir den stora medierevolution som stavas internet till ett hot mot kapitalismen. Företag har inte längre ensamrätt på det medierade ordet. Nej, inte ens på traditionellt dyrt medieinnehåll som ljud och rörlig bild. Det gör att gamla ekonomiska modeller kastas ut och nya byggs upp och de som byggt hela sin verksamhet på det gamla tänket måste antingen tänka om och anpassa sig eller riskera att slås ut. Och det gäller inte bara dem företag som säljer medieinnehåll. Det gäller alla företag. Utan kommunikation hade vi inte kunnat bygga en civilisation. Men under en lång tid var det ett fåtal som hade kontrollen över en mycket viktig del av kommunikationen i samhället, nämligen den medierade.

Douglas Adams skrev sin artikel redan för tio år sedan. Han skrev att det är naturligt för dem som är uppväxta med det interaktiva mediet internet. Precis som samma sätt att kommunicera har varit naturligt för oss i årtusenden, om än inte i medierad form. Och utifrån det perspektivet undrar jag om inte till och med den vassaste företagaren tycker att utvecklingen är ganska okej ändå när han kommer hem och ser sin son leka på vardagsrumsgolvet.

Vad tycker du? Har jag (eller kanske Douglas Adams) missat något? Skriv i kommentarsfälten och låt diskussionen börja!

I USA hålls snart en omröstning som handlar om ifall alla har rätt till sjukvård eller inte. Det har varit en av Barack Obamas hjärtefrågor och även om vi i Sverige och Europa ofta anser att det är en självklarhet så är det inte en självklarhet i USA. Motståndet mot förslaget har i vissa grupper varit stort.

För att skapa opinion för sjukvårdsreformen anordnade därför Barack Obamas stab en tävling som gick ut på att göra en reklamfilm för att få igenom reformen. Nu har vinnaren utsetts bland över 1 ooo inskickade bidrag. Vinnarbidraget kommer bland annat att visas på nationell tv.

Kampanjen är möjlig tack vare det digitala samhället där tekniken är billig och vem som helst kan göra en reklamfilm.

Vilka är då fördelarna? För det första är det svårt att förbise det enorma engagemang som producerandet av 1 000 reklamfilmer innebär. Det är många människor som engagerar sig redan i det stadiet.

En annan positiv effekt är den spridning som 1 000 filmer har. Tänk dig själv att du har gjort en film för en i ditt tycke god sak som du är stolt över. En inte alltför vågad gissning är att du vill att folk ska se den. Så vad gör du? Tipsar dina vänner i dina digitala nätverk? I så fall är du gissningsvis inte ensam. Alltså har man med en gång minst tusen, förmodligen betydligt fler, nätambassadörer. Då spelar det mindre roll ifall det är den vinnande filmen eller någon av de andra filmerna som sprids.

Man får även ett stort antal filmer med samma budskap på Youtube helt gratis.

Till sist får man andra sidoeffekter, som till exempel möjligheten att utnyttja kampanjsidan till att även samla in pengar till att ha råd med så mycket tv-tid som möjligt.

Ett bra exempel på hur man kan bedriva en kampanj i sociala medier!

Efter en lite mindre aktiv period på bloggen är det äntligen dags för ett nytt inlägg.

En undersökning visar att Facebookanvändandet i målgruppen 18-24 år minskar. Huruvida siffrorna är tillförlitliga eller inte är lite oklart eftersom tekniken som använts för att genomföra undersökningen missar användarna som går in via sin mobiltelefon. Inte desto mindre väcker undersökningen ett par intressanta frågor. Frågor som jag har fått tidigare från såna som själva säger att de inte förstår sig på sociala medier.

Den första frågan är “Hur vet man vad som kommer härnäst?” I frågan kan man mellan raderna läsa in en annan fråga: Hur hänger man med i vad som är inne just nu?

Den andra frågan får jag från människor som har varit på föreläsningar om sociala medier, där de får en hel del exempel på case inom digitala medier och marknadsföring, ofta på deltagarnas egen begäran. Intrycket brukar vara att det är häftigt, men samtidigt har deltagarna enligt egen utsago ingen kunskap som gör att de själva kan komma upp med bra idéer kring hur de själva ska kunna använda sociala medier i sin verksamhet. Frågan jag får blir därför “men varför fungerar idéerna i casen och hur kan man själv komma på såna idéer?”

Det som saknas är en djupare förklaring på hur själva kommunikationsprocessen ser ut. I sociala medier ser kommunikationsströmmarna helt annorlunda ut än i traditionella medier. Faktum är att de ser ut ungefär som i ickemedierade gruppkommunikationer, fast ofta i betydligt större skala. För det som har hänt är att våra naturliga kommunikationsvägar, det som brukar kallas för dialogen, nu även är möjliga att använda i medierad form.

Hade föreläsarna kunnat förmedla en kommunikationsteoretisk grund för deltagarna att utgå ifrån så hade mycket varit vunnet. Problemet tror jag, men är inte säker på, beror på att föreläsningarna ofta hålls av företagare för företagare. Alltså utgår man hela tiden från en företagares perspektiv. Det gör att de monetära ekonomiska aspekterna får en central roll. För användarna av sociala medier är dock de monetära ekonomiska aspekterna av perifer roll. De triggas av helt andra faktorer.

Dessa faktorer är av yttersta vikt att förstå om man vill lyckas inom sociala medier som företagare. Jag säger inte att de ekonomiska frågorna är oviktiga. Men jag hävdar att genom att rikta blickarna mot det kommunikationsteoretiska perspektivet så kan företag via konsumenternas eget perspektiv hitta sätt att tjäna pengar. Det är vad många säger att de redan gör, men ser man på saken ur ett kommunikativt perspektiv så ser verkligheten ofta annorlunda ut. Och att ställa om och göra rätt kommer att vara extremt viktigt i framtiden.

Som av en händelse håller jag därför på i detta nu att ta fram en föreläsning som går igenom grunderna i kommunikation i ickemedierad och medierad form för att till sist förklara hur de båda modellerna nu smält samman till en tredje modell och bildat det vi idag kallar för sociala medier. Är du intresserad av att veta mer så lägg till den här bloggen i din RSS-läsare. Om du är intresserad av en föreläsning på ditt företag eller kanske av att erbjuda föreläsningar på ämnet till dina kunder? Hör av dig så diskuterar vi ett passande upplägg.

Jag har tjatat om hur sociala medier egentligen är gamla kommunikationsmodeller moderniserade genom teknik. I artikeln Marketing is NOT changing skriver Augie Ray, i likhet med Micco som jag länkade till i mitt förra inlägg, om detta. Augie Ray kommer samtidigt med ett bra tips i slutet av artikeln när han skriver att sociala medier inte bör säljas in som något som är svårt och krångligt utan bara är en medierad variant av något vi alltid har använt inom marknadsföring. Som sagt, medierna har utvecklats till att anpassa sig till våra naturliga sätt att kommunicera.

“Sociala medier är nämligen den gamla, hederliga djungeltelegrafen i modern tappning. Och det är alltså den moderna tappningen som är hela poängen.”

Scott Monty är Ford’s global digital and multimedia communications manager (var bara tvungen att skriva ut hela titeln!). Nyligen på ett seminarium om stora företag och sociala medier sa han att sociala medier är som kokain för företag. Kokain förstärker dina personliga egenskaper precis som sociala medier förstärker ditt företags egenskaper.

Vilket leder fram till frågan om alla företag är lämpade att använda sociala medier. För vad händer om företagets egenskaper inte är sympatiska?

Idag pratas det i debatten kring sociala medier (och företagande i stort) mycket om transparens. Nu är den språkintresserade delen av mig emot buzz words. De tenderar att tömmas på sin betydelse när de används ofta utan att definieras. Därför pratar jag hellre om till exempel ärlighet och mod att stå för sina åsikter och ställningstaganden. (Fyll gärna på med begrepp som kan rymmas inom ordet transparens i kommentarsfälten!) Alla företag säger att de är transparenta idag, ett ord är så lätt att slänga ur sig. Och menar man med transparent att alla kan se igenom företagets intentioner tack vare internet så stämmer det nog dessutom. Men är verkligen alla företag ärliga och modiga?

Oavsett om ett företag aktivt använder sociala medier eller inte så kan vem som helst när som helst kan publicera vad som helst om företaget. Numera kan till och med vem som helst kommentera vilken sida som helst med Google Sidewiki, vilket gör att företagen inte kommer ifrån den påverkan sociala medier har på deras verksamhet ens på sin egen webbplats. Än mindre i bloggosfären och andra ställen på nätet, men det är ju gamla nyheter för den insatte.

För vissa är sociala medier ett utmärkt sätt att förstärka företagets positiva egenskaper. I andra företag väntar många sömnlösa nätter och ombyggnation av företaget för ledningsgruppen.

Okej, jag erkänner. Rubriken är till för att provocera en aning. Men samtidigt inte. Det pratas om att köparnas makt ökar, men jag skulle vilja hävda att det till viss del är ett felaktigt påstående.

Vad som händer är att köparna i allt större utsträckning ingår i allt större nätverk. Detta märks i antal kontakter (som ökar), men den märks också i den tid som vi opererar inom nätverken. Det beror bland annat på att våra nätverk har blivit medierade, det vill säga vi kan umgås med kompisar och andra bekanta genom att använda oss av olika medier.

Och det här är viktigt. För utrymmet i medierna har fram till nyligen varit säljarnas domän. I praktiken kan man säga att det har funnits två aktörer inom medierna. De som äger medierna och de som har råd att betala för utrymme i dem. Detta har krävt starka ekonomiska muskler, vilket får till effekt att medierna inte varit ett primärt ställe att bygga nätverk inom. Alltså har mottagaren av budskap varit avskärmad från sina nätverk då denne lagt sin tid på medier.

Det som nu har hänt är att de kapitalstarka inte längre har monopol på medieutrymmet. Istället är företag som tidigare kunde pocka på medieanvändarnas uppmärksamhet utan större konkurrens helt plötsligt i en situation där de konkurrerar med köparens vänner för att få köparens uppmärksamhet. Och vem umgås du helst med, ett varumärke eller dina vänner?

Därför anser jag att det är delvis fel att prata om en skiftning i maktbalansen, vilket meningen ”köparens makt ökar” implicerar. Istället tycker jag att det är mer relevant att prata om att förutsättningarna förändrats utan att nödvändigtvis se det i termer av makt och hierarkier. Företag som kommunicerar genom medier med sina köpare hade tidigare en särställning, ett forum som var vikt för dem. Idag är de bara ytterligare en del av köparnas mediabaserade nätverk.

Som en del av köparnas nätverk tävlar nu företagen under samma regler som alla medlemmar i ett nätverk. Företag som inte gör bra ifrån sig kommer att få ett dåligt rykte inom nätverket, vilket kan vara förödande eftersom nätverken idag är betydligt större än innan den digitala revolutionen (och på det sättet kan jag hålla med i påståendet att köparnas makt ökar).

Men samtidigt finns möjligheten för företag som sköter sig och bidrar med värde, främst socialt värde, inom nätverket att skapa starka relationer till köparna. Gör de det så anser jag att det är fel att prata om en ökad makt för köparna. Istället handlar det om en anpassning för företagen till de rådande spelreglerna. Något som många företag kämpar febrilt med och som inte minst kräver en mental omställning.

I slutändan handlar det alltså inte om ökad eller minskad makt utan om hur man hanterar de nya förutsättningarna.

En av årets stora snackisar inom reklamvärlden har varit Apolivareklamen. På Facebook har 112 316 medlemmar gått med i gruppen Jag är rädd för tjejen i Apolivareklamen (varav förmodligen ingen har sett filmen The Ring). Nu utmanar Apoteket, som står bakom varumärket Apoliva, dem som blev rädda för reklamen att göra en bättre film till nästa års kampanj.

Jag tycker att man gör mycket rätt. Precis som jag tidigare skrivit om Visit Denmarks kampanj så är Apotekets Apolivafilm modig. Man vågar sticka ut. Till skillnad från Visit Denmark gör man det dock på ett ärligt sätt. Just modet att sticka ut är det som har skapat debatten kring filmen. Att debatten ofta kretsar kring utseende är förstås ett extra plus då Apolivas produktutbud består av ett antal skönhetsprodukter.

Upp till den här fasen är det kanske inte så extremt mycket som skiljer från traditionell marknadsföring. En skillnad skulle dock kunna vara värdet av att skapa debatt och dela folk i två läger, de som tycker att filmen är läskig och de som tycker att den är bra. Det skapar ett stort buzz i de sociala delarna av internet. Det här visar att man med fördel kan utmana och vara lite på gränsen i sin reklam. Just subtiliteten är väl också en av de stora skillnaderna mot Visit Denmarks kampanj.

Självklart har vissa kritiska röster har höjts. Det spekuleras bland annat i att Apoteket själva skulle ha startat den populära Facebookgruppen, enligt Expressen startades den av privatpersonen Anders Hammas. Enligt mig spelar det ingen roll. Ligger Apoteket och dess interna och externa kommunikatörer bakom gruppen så är det bara att applådera den väl fungerande strategin. Gör de det inte så är de värda en eloge för hur man utnyttjar omständigheterna.

För nu kommer nästa fas i kampanjen. Genom Facebookgruppen går man nu ut till medlemmarna och ber om deras hjälp att göra nästa års kampanjfilm. Ett i mitt tycke genialiskt drag. Engagemang hos konsumenterna har man uppenbarligen redan skapat. Nu bjuder man in till deltagande i varumärket och skapar på så sätt ännu mer engagemang. Nu är förutsättningarna för deltagandet inte släppta ännu, men jag räknar med att konsumenterna även får vara med på ett eller annat sätt att utse vinnaren, vilket skulle skapa engagemang även hos dem som inte vill bidra med en video till tävlingen.

Genom att bjuda in till diskussioner och deltagande kring varumärket så skapar man, som jag brukar kalla det, en arena för människor att umgås inom varumärket. Det pratas mycket om dialog mellan konsumenterna och företaget vilket är fantastiskt i vissa fall, till exempel för att ge kundservice. Men jag hävdar att det kan vara ännu effektivare för varumärkesbyggandet att skapa dialog om varumärket mellan konsument och konsument.

För att förtydliga kan man alltså säga att arenan som jag talar om är varumärket. Det är kring detta som umgänget konsument-konsument kretsar. Men man måste också fylla arenan med aktiviteter som konsumenterna gillar att delta i. Gärna på ett lättsamt och roligt sätt, som att låta folk delta i utformandet av nästa reklamfilm. Eller erbjuda dem ett spel att spela tillsammans, som i fallet med spelet I love bees som marknadsförde tv-spelet Halo 2 och som jag skrev om i min c-uppsats i retorik.

Avslutningsvis kan jag bara konstatera att det kommer bli mycket spännande att följa Apolivas fortsatta kampanjande!

Psykologen Madeleine Gauffin Rahme pratade tillsammans med webbstrategen Therese Mannheimer i TV4 om sociala medier och deras påverkan på oss och våra relationer. Gauffin Rahme tar upp några punkter till varför denna nya verklighet kan vara skadlig för oss. Punkter som jag känner mig manad att bemöta.

Förytligande?

Bland kritiken nämndes ett förytligande av våra viktiga relationer. Vi kan till exempel ha 100-tals vänner på Facebook. Med så många kontakter menar Gauffin Rahme att vi inte har tid att livnära våra närmaste relationer.

Jag ställer mig kritisk till påståendet. En tillvaro med sina Facebookvänner på sajten är som att bo i en småstad där du känner alla. Det betyder inte att du är bästa vän med alla. Vissa umgås du mer med, andra umgås du mindre med. Jag upplever att Facebook snarare kan öka den tid vi har tillsammans med våra närmaste vänner, inte minska den. På så sätt fördjupas ofta också relationen. Här måste jag säga att Mannheimer också har en viktig poäng i att skilja på vänner (begreppet som används på Facebook), bekantskaper och nätverk. Vi står inte alla våra Facebooksvänner lika nära. Många pratar vi knappt ens med, det är mer ett sätt att hålla någon slags kontakt överhuvudtaget.

Ett annat sätt att se på förytligandet är detta: Jag undersökte i min senaste kandidatuppsats, som handlar om kunskapsspridning på nätet, så kallade raggningscomnunityn. Min analys är att vi faktiskt kan öppna upp oss mer rent känslomässigt i vissa lägen om vi erbjuds anonymitet. Det är en faktor som gör att vissa söker sig till nätet med frågor som kan kännas pinsamma eller politiskt inkorrekta. Men det visar sig också när man undersöker communityna närmare att många av deltagarna tar steget att möta andra från communityt även away from keyboard, till exempel för att praktisera sina nya kunskaper tillsammans. Min uppfattning är därför att just anonymitet i början av en vänskapsrelation kan fungera som en katalysator till ämnen som ofta tar betydligt längre tid att våga ta upp med nya bekantskaper. Därför tror jag att nya bekantskaper kan fördjupas snabbare i vissa fall tack vare sociala medier.

Ingen riktig närhet?

En annan punkt som togs upp var att vi inte får någon riktig närhet genom medierad samvaro. Här skulle jag vilja ge Gauffin Rahme en poäng ifall det är så att någon faktiskt byter ut sitt umgänge away from keyboard för att istället umgås at keyboard med sina sociala medier-vänner. Dock tror jag inte att det är speciellt vanligt. Genom att relationer faktiskt kan fördjupas på sätt som jag redan har beskrivit tror jag snarare att vi ofta känner en större närhet till våra närmaste om vi kan ta del av deras verklighet, det vill säga upprätthålla en social bindning, även när vi är ifrån varandra.

Verklig identitet

Gauffin Rahme tar också upp frågan om vi får en falsk identitet genom vår tillvaro i sociala medier. Hon menar att många överdriver vissa av sina egenskaper och förminskar andra. Vi förskönar verkligheten och blir mer de vi vill vara än de vi verkligen är.

För det första känns det konstigt för mig, som anser att vi alltid ska sträva efter att bli de vi vill vara och även tror att det är möjligt, att höra en psykolog säga detta. Visst är det viktigt med en korrekt självbild. Men man kan lika gärna använda denna bild som något att sträva efter även i övriga livet. Det kräver dock insikt och talar vi om unga personer kan nog Gauffin Rahme verkligen ha en poäng i att man bör vara lite försiktig. Men samtidigt tycker jag att det är märkligt när en psykolog fokuserar så mycket på vem man är istället för den vi vill vara.

För det andra undrar jag vad som egentligen ryms i begreppet verklig identitet. Är vår nätidentitet verkligen så verklighetsfrånvänd? Vi spelar dagligen en mängd olika roller. Vi är till exempel inte samma person om vi sitter och fikar med vår närmaste vän, vår mamma eller en dejt. Är jag stabil i mig själv så är rollerna förmodligen inte radikalt olika, det hade varit jobbigt när vi träffar flera olika personer samtidigt. Men det är likväl olika roller. Så fungerar vi människor och det beror på en mängd olika saker som vårt mål med interaktionen, den gemensamma historiken, de bådas förkunskaper inom ämnet som diskuteras och ibland även vilken miljö vi befinner oss i. Är det då konstigt om vi även på nätet intar olika roller?

Att prata om en verklig identitet som omöjlig på nätet är att se internet som något overkligt och världen bortom datorerna som verklig. Jag delar inte den världsbilden.

Därmed inte sagt att Gauffin Rahme inte har några poänger. Vi bör reflektera över våra liv på nätet och vi bör inte bara umgås med andra via datorn. Men för en generation som är uppväxt i ett digitalt samhälle tror jag att den balansgången är ganska naturlig.